Född i Stockholm 1947
arbetar i olika former med
taltidningar och dyl. för
läshandikappade.

Uppskattar Poetry Slam
av tre skäl:

a) tävlingsformen gör
- paradoxalt nog -
estradpoesin mer lekfull
och respektlös.
b) tilltalet mot publiken
får en intensivare
nu-karaktär och
c) det är i alla lägen
vitaliserande att försöka
göra det omöjliga.


(ur Slamtologi, Poetry Slam 1998)

Jag vill att du ska säga "baby" på det där kirurgiska viset. Det hjälper mig att lösgöra mig från mina skuggor och jaga ut dem härifrån med en mattpiska av ljus. Jag vill att du ska tåga längs min sängkant, i tusental, med dina svarta fanor mot vinden på väg nånstans där man berättar historier runt eldar. Jag vill att du ska slå i en spik i blommorna i tapeten och hänga mina blå dansskor på den. Jag kommer att behöva dem när fyra vackra kreolskor följer mig till graven. Jag vill att du ska röra vid mig, slita min torra hud av mig och knyta ihop den med lakanen för säkerhets skull, säga "baby", lämna dörren olåst och ta tomflaskorna med dig. - men glöm inte att lämna kvar doften av dina uppror.

Alla mina texter
handlar om livet
och jag betraktar
det från de svagas
perspektiv. Jag försöker
inge hopp; ge aldrig upp!
Hur hopplöst det än känns.
Jag är säker på att mina
texter har en social
funktion om och när de
hamnar i rätta händer.


DE BÖCKER JAG SKRIVIT

1993 SOLO LOBO
     (Den ensamme vargen)
     Runogalleria (Diktgalleria), Fin.

1994 LEIJAILEVA LAPIOMIES
     (Den svävande skottaren)
     Runogalleria (Diktgalleria), Fin.

1996 RUNOILIJAN POTILASKERTOMUS
     (Poetens patientjournal)
     Edicom, Sverige

1997 DEN OSYNLIGA GÄSTEN (dikter)

1998 ANSIKTET SOM ROPET (dikter)

Rainers presentation på
Författarcentrum Östs webbsida

Vem har sagt att jag är asocial jag som söker flersamhet bland ensamhet vem har sagt att jag är asocial jag som söker kontakten av tredje graden vem har sagt att jag är asocial jag som gått på promenader mellan två kvinnor i vita rockar vem har sagt att jag är asocial jag som konverserar med alla träd i skogen vem har sagt att jag är asocial jag som söker upp mina vänner bland dödsannonser vem har sagt att jag är asocial jag som går på begravningar

Jag föddes samma år som Marilyn Monroe dog.
Min mamma deklamerade "Är det sant att jag håller
ett barn i min famn" för mig, där jag låg med väldigt
blå ögon och såg upp på henne, hon som var så lik
Rembrandts Mona-Lisa. Min far, lik Strindberg,
tände en Prince, försvann in i ett moln och
målade nya abstrakta tavlor.

- Ge mig suggestiv musik, en paljettklänning och
ett dunkelt hak, eller ge mig fuktiga höståkrar,
en het häst, och lukten av jord och ödslighet.

Jag älskar Glamour och Landsbygd.
Kan man göra det, samtidigt?

Gör helst: Fotograferar mina barn, smakar på orden i
en lyckad dikt går på upptäcksfärd. Gör mest : Handlar
mat - lagar mat, nattar barn - väcker barn, tvättar kläder -
stryker kläder, betalar räkningar och lyssnar efter ljudet
av astronomiska postanvisningar i brevlådan (hägringar
utlösta av en anorektisk plånbok).

Fler dikter av Jane Morén (och
andra scenpoeter) kan du läsa på
Krogens Poeters Parlaments webbplats.

Mannen utan kvinnan Mannen utan kvinnan vindlar i stadens erotiska hav Diset ligger tungt i hans ögon glasen klirrar trött Mannen utan kvinnan snön knarrar under hans förföriska lädersulor han längtar efter henne han ännu ej vet om Hon vindlar upprört på fel gata letar glansluggen (glanskungens) kärlekssken Mannen utan kvinnan stiger in i barklirret ännu en natt i rökens hav Mannen utan kvinnan Bartendern svingar upp vodka lime och Tuborg med sina längtansbortfingrar Mannen på väg Alla kvinnosuckar årsvis ligger de drivvis över hans glansiga blick Kvinnohoparna slängkysser, sängkysser långkysser hans väntande andedräkt Daggkåta morgonylerskor tauerar hans kropp med framtidsplaner. Länge stannar han i den stängda baren i gryningen Doften av månglerskorna ligger tung i hans eftertraktade hår