till startsidan

  "Den som inte bryter sin bräcka i vardagens mur
  är ej värd att skåda solen"
                                        Edith Södergran


    Krönikor av Helena Duroj (2003-2007)
Helena Duroj

Helenas blogg






24 januari 2007


Förr i tiden, då var det svårt att få tag i folk. Man ringde, men ingen svarade. I bästa fall lämnade man meddelande. Men vad hjälpte det? De var ju ute. Det Freud kallar omedelbar behovs­tillfredsställelse uppsköts på obestämd tid. Säkert karaktärs­danande, men i samma mån besvärligt.

I mobilernas tidevarv är allting enkelt. Man ringer och får svar: "Jag är på krogen, jag är i Reykjavik, jag har vinterkräksjuka, jag sitter i möte med statsministern..." Men om de inte svarar - om vi misslyckas med att störa våra vänner i brydsamma situationer där de borde ha kopplat ur för längesen - då finns vår röst i svararen, vårt nummer på visningen, och då föds den nya tidens lögner. Med varje teknisk manick förfinas kreativiteten i ljugandet.

"Men guuu, vare du? Ja jag såg att nån jävel hade ringt men jag visste ju inte atte va du!"
    "Nä jag tar aldrig med mej mobilen ut, du vet, strålningen!"
    "Klart jag hade mobilen på mej men det var så dålig mottag­ning, källarklubb, du fattar?"
    "Fattar inte vad som hände med mobilen, tvärdog bara sådär. Helt plötsligt. Fan vilken otur."
    "Men guuu vilken otur. Hade jag sett att det var du hade jag såklart svarat."

De mer elaborerade ursäkterna kan faktiskt också vara sanningsenliga, med tanke på hur situationskomik och poesi brukar hinna ikapp verkligheten:
    "Jag hade tappat mobilen i muggen, föll plask ur fickan bara ner i, ja du fattar. Så jag måste ariel-ultra den och sen torka med hårtorken. Sen liksom bara knastrade den och det gick bara att ringa ut."
    "Men lilla du, det är klart jag svarade! Men du var så förkyld så din röst lät precis som denhär galna stalkaren som förstör mitt liv, så jag slog av såklart."
    "Jättekonstigt är det, batteriet tog slut precis nu, det gör det alltid när du ringer. Jag tror du har nån mobil som liksom äter andras batteri på nåt vis, har du kollat det?"
    "Batterietogslut. Å min batteriladdare e hemmahosminsyrra. Hon iHärnösan. De funkarnte annars."
    "Mobilen är nog bra, men batteriladdarhelvetet funkar inte! Men jag har beställt en mycket bättre på min ex-svågers firma i Tylösand, ska hämta den nästa vecka om han inte gör kk."
    "Nä jag har slutat med mobil. Det känns så millennieskifte, liksom. Har gått in i en brevduveförening på Jersey."

All världens möjlighet att hålla kontakt, från Balingsta till Baltimore. Men någons laddare kommer alltid att ligga på lagning på Bali, och det bästa man kan säga om mobilerna är att de är precis lika mobila som vi själva.





2 januari 2007


Gott nytt år från Paris...
Här är Sylvestre ingen större högtid. Krogarna stänger vid ett. Vi firade ett stillsamt tolvslag, hörde inte ens klockklangen från Notre Dame. Det var inga fyrverkerier. Men biltutorna åstadkom en enastående ekande kakofoni längs Seine-stranden och mycket unga människor sprang lite vilset fram och tillbaka och hojtade Bonne Année!

Hur kommer man på idén att fira nyår i Paris? När ens vänner har dött verkar idén riktigt god, tro mig. Särskilt som Paris är den roligaste av de roliga saker man fortfarande kan komma på.

En stad som i århundraden in- och utandats kreativitet. Där husen hyllar konsten: "här bodde Colette, här föddes madame de Sévigny, här skapade Modigliani..." Där tunnelbanestatio­nerna minner om historien: Austerlitz, Stalingrad... Där kransen i gathörnet kan vara för en stupad kommunard 1871, för en stupad heroïne 1943, eller för idioter som accepterade att stupa för kolonialismen i Vietnam och Algeriet under 50- och 60-talen.

En självmedveten stad där du trampas ned under ideliga nasala pardon och där expediten fördömer dig som bonnig för att du har fel färg på handväskan. Medan en annan expedit går med dig ut på gatan för att visa hur väl dräkten passar ditt hår och ett fyllo på krogen börjar skriva stora ord om friheten i ditt block.
En stad där god smak och sunt förnuft ingått oheligt äktenskap så till den grad att revolution är chic och vernissage kan stå för en ny mögelodling i osten.

Gott nytt år från Paris...
en stad som naturligtvis har förändrats. Euron och snabbmaten klibbar ihop till likformighet, hantverket har gått ur tiden. Men Seine skvalpar ännu grågrön mellan benvita kajer och den första januari 2007 klingar klockorna i Notre Dame medan allmänheten står i kö utanför sin största och mest världsliga helgedom, den som tar inträde för tillbedjan!
    I Paris kan du se fotoutställningar om hela världen, eller se världens uslaste mimartister. Du kan hitta en dyr designbutik som säljer religiösa djur av djupt freudiansk betydelse, eller gå in i värsta souvenirshopen för att få Monet till årets nya alma­nacka. Du kan sitta ifred på barstolen eller i bokhandeln och skriva hur många rader du vill om friheten eller historien, eller om denhär staden som egentligen skriver sig själv; ännu ett mycket påtagligt moln av drömmar om en internationell metropolis.

Ett Bonne Année önskar jag er alla av hela mitt hjärta.
I synnerhet de ungdomar som ungdomligt vimlar omkring med hattarna på sned och hoppet kvar





26 november 2006


Inte "för att"

Kulturmanifestet som Birro publicerade i sin blogg och här på Forum har fått många länkar åt alla håll i landet. Det fanns även med i Författarförbundets senaste tidning. Redaktören Mats Söderlund svarar med ett gott krav byggt på dålig argumenta­tion under rubriken "Låt kulturen leva", och inleder med orden "Härligt. Motstånd."

Utan att känna Söderlund beskyller jag honom aningslöst för att vara en romantiker som tror att motstånd är något härligt. Det är det inte alls. Motstånd är jobbigt och trist. Man blir en negativ personlighet som ingen tycker om när man hela tiden håller på: protesterar, trotsar, tjatar, opponerar, hamnar i affekt, sansar sig, formulerar om och börjar från början. Det tar tid och energi från allt möjligt annat, inte minst från kulturen.
    - Har du läst Khemiris senaste?
    - Nä, jag har filat på ett upprop för språk- och kulturkamp.
    Det vore skönt att A) vara Khemiri och rättvist belönas för en utsökt fiktionaliserad språk- och kulturkamp, eller åtminstone
B) vara redaktör och se bloggare göra härligt motstånd därute i kulturen.

Kulturlivet skapar goda tider, skriver Söderlund. Nja - lika väl skapar goda tider god kultur. Och konstigt nog gör även dåliga tider det. Eller rättare sagt, inte tiderna, utan människorna som inte under några omständigheter avstår från att skapa kultur - och Söderlund har rätt i att den kan rädda liv. Men han varvar opp när han skriver om behovet av ett blomstrande kulturliv som vår räddare. Han menar till och med att "kulturen är basen för mänskligt liv och samvaro".
    Onekligen en originell idé, att kulturen kom först och människan sedan. Gud eller aporna tillhandahöll säkert någon sorts kultur för släktet att födas in i, men jag föredrar den mer gängse tanken att kultur är allt det vi gör själva, ända från det att vi såg upp mot akacielöven, pekade och sa: "Titta!" för att dela med oss av upplevelsen.

Söderlund rör ihop materiella villkor och ideologi. Hans artikel utmynnar i ett krav på högre kulturbudget, vilket jag i och för sig ställer upp på. Men det är en något instrumentell stånd­punkt. Vi ska inte ha högre kulturbudget för att något ändamål. Inte för att bli klokare eller mer lönsamma eller ens för att rädda människoliv. Vi ska bara ha den.
    Kulturen lever lika länge som vi, vi kan inte låta bli att skapa den, och en hyfsad budget vore tecknet på att ingen får ockra på detta sunt och sant mänskliga beteende.

Kultur är härligt. Till och med oemotståndligt.
Med motstånd är det en helt annan sak.





20 augusti 2006


"Stockholm, så såg jag dig åter!"
Vilken svensk författare skrev det?* - ett utrop åtföljt av
ettpar sidors lovsång av stadens skönhet och vanvettighet. Min littera­turlärare på lärarhögskolan utnämnde stycket till "en av de klassiska skildringarna, en som man kommer att referera till, dagens Strindberg eller Söderberg!"

Stockholm, så såg jag dig åter. Dina jämngrått pompösa fasader, dina ödsligt dammande parker, dina inlåsta vatten.
Dina likriktade kaféer, dina pinsamt trendsensitiva butiker, och din bypolitik à la tupp på gödselstacken som tvärs över parti­gränserna försöker bevisa att huvudstaden är bäst i världen, likgiltigt på vad så länge det myntas på hemmagjord engelska.
    Stockholm - tala åtminstone svenska. Det är ett fullt funktionellt språk, ibland riktigt vackert.

Stockholm är vackert. Så många turister och författare har upprepat det så det blivit sant - att staden håller sig på en viss nivå av banal estetik. Iallafall i vissa vinklar. Stå på en kaj eller bro och se Söders höjder i motljus och Stadshustornet i solljus - det är fint. Bäst syns det från ett tåg som just lämnat Centralen i riktning söder, på väg mot till exempel Malmö.
    Stockholm är vackrast i Gamla Stan. Holmen är inte stor, men vacker, åldrat präglad, surrande av utdöda fotsteg från Hansan, Baltikum, upplysningen, och Bellmans alla avfärder till Djurgår­den. Ja, Gamla Stan sjunger. I en hel kvart, sedan har du gått runt den.

Stockholm i november är en social katastrof. Gråviolett, suicidal. Försenade pendeltåg och förbenade väntare med drypkall imma i fuskpälskragen, under molntäcken som vi önskar faktiskt kvävde oss en gång för alla.
    Stockholm i februari är livsfarlig, då vanligen stressade storstadsbor måste hönstrippa över trottoarernas istäcken, med skräcken för benskörhet svettandes ur varje por.
    Stockholm i november luktar depression, i februari ångest. Bästa tiden på året är juni, då Stockholm luktar hormoner och helium.

Stockholm så såg jag dig åter! Dina ultrauttråkade medborgare som finner det normalt att köa till triviala trottoarserveringar för att uttryckslöst låta sig störas av dina sanslöst talanglösa gatumusikanter. Dina skyltfönster och departement, depar­tement och skyltfönster - departementala fönsterskyltar för maktgalna varuhus och säljbara kanslihus sammanblandade till blank och härdad ytfärg. Din infrusna tystnad, ditt menlösa snack, din ambitiösa position av fixstjärna i ultima thules provinsiella självgodhet.
    Stockholm, en stock i vattnet, ett hinder för flödet. Slussen är låset. Ingen ska in, ingen ska ut, inget ska hända. Stockholm ska fortgå i total meningslöshet. Ja, just så var det jag såg dig.


* Ulf Lundell: Jack





11 augusti 2006


När jag läste min fars gamla anteckningsböcker frågade jag honom: "Men varför fortsatte ni som jordbrukare när det år efter år stod klart att det var omöjligt?" Han sa att det var nog bara något man fått för sig. För masar och kullor på styva leråkrar var det möjligt att odla jorden - till skillnad från evener på tundran och tuareger i öknen. Men resultatet blev klent i jäm­förelse med folk på Danmarks kalkjordar eller Ukrainas svarta mull.

Inte ens under de bästa åren var brödsäden något att hurra för i södra Dalarna. Välståndet hörde ihop med skogen. Vid förra sekelskiftet fick småbönderna ett lyft, men som skogsägare och timmerförsäljare. Då kunde de bygga sina vackra gårdar, delvis med syftet att visa vilka hejare de var som odlare. Efter andra världskriget var det än en gång skogen, och även fisket, som gav ett överskott, det överskott av vilket civilisationer närs. Jordbruk och boskapsskötsel innebar tradition, självaktning och mat på bordet. Skog och fiske var det som drog barnen fram till studenten, så att de skulle sluta med sådd och mjölkning.

Idag är jag tacksam över att några odlade jorden trots att det inte gick. Tack vare deras envishet ser vi sjöarna. När dala­bönderna efter sådär fyrahundra år insåg att brödsäden gick illa satsade de på mjölk. När EU krävde maximal stordrift med minst tjugo-fyrtio-åttio-hundrasextio-trehundratjugo- mjölkkor per enhet, då gick de in för biff. Detta medförde att markerna hålls någorlunda öppna genom betet, så att vi fortfarande ser sjöarna. Ja, det mesta iallafall, det som inte slyn döljer. För tio år sedan, när jag fyllde fyrtio, skålade vi för biffkorna och de öppna landskapen.

Ekologer säger ibland att jorden klarar sig utan människor. Det stämmer nog rent teoretiskt. Fantasyförfattaren Terry Pratchett säger däremot att jorden behöver människan. Någon som ger den ett namn och talar om för den vem den är. Utan människan finns inte naturen, inte ens om sjöarna syns.
      Naturen klarar sig utan oss. Vi å andra sidan kunde knappast hålla oss vid liv på den. Men för att naturen ska bli land och bygd måste ett medvetande kalla den vid namn och älska den.
      När mina ursläktingar plågade sig på sina åkrar tänkte de nog inte i de banorna. Men ibland tror jag att de visste det iallafall, och drog sin envishet ur den insikten.





8 juli 2006


Bra foton visar ett fruset ögonblick av ett nu eller ett då. Men riktigt god fotokonst erbjuder ett ögonblick som pågår i oänd­lighet. Så är det med Sune Jonssons bilder av västerbottniska småbrukare som finns att se på Kulturhuset i Stockholm till den 3 september. Annars finns de på Västerbottens museum, för det i Västerbotten som Jonsson verkade. När han förstod att de små familjejordbruken var en försvinnande livs- och näringsform tog han itu med att dokumentera den sista fasen under 1960- och 70-talen.

Det är de sista verserna i en sång som vi inte kan sjunga igen. Men vi kan dra oss den till minnes.
    Recensenter har tagit fasta på hur Jonsson får de enklaste ting att lysa som av egen kraft. Det gör att bilder och minnen blir mycket precist fysiska. Just så kändes stötarna när man satt i skrinda på grusväg. Blicken fastnar i detaljer: korkmattans mönster, pärlsponten, metallskopan i hinken med brunnsvatten. Människorna träder rätt fram så som de är, med ett ämbar eller en högaffel. Ibland ser det ut som om Jonsson hejdat bonden på väg in till elvakaffet - och att bonden sedan ångrade sig och tog sista bussen till stan.

Det var på hölassens tid man jobbade långa skift både dag och natt när vädret var gynnsamt för att få hem vinterns mat till korna. Mitt på dagen satte man sig och åt den mat korna gjort åt oss: välling, filbunke, stuvning, pannkakor och grädde, kalvdans gjord på råmjölk, och på söndagen kalvstek.
    Det var på flyttlassens tid man förstod att allt detta var till ingen nytta. Att människor och kor äter skapar inget mervärde. Det gör däremot granskog, förutsatt att det finns folk i städerna som kan ta vara på massaveden.
    Dethär landet är oturligtvis som gjort för granskog. Kor trivs bättre på prärier.

Därför är Jonssons bilder melankoliska. Men de är inte sorgsna, eftersom det han gjorde är mycket god fotokonst. Varje bild är pågående. Det vi ser är inte historiska relikter. Den som går med korna längs bygatan i kvällssolen gör det i ett oändligt nu. För att travestera Lindegren: ”någonstans inom oss” går vi alltid med korna. Någonstans inom oss fortsätter det levande.

Historia är att sluta gå med korna. Arbete är att gå med korna nu ikväll och gå opp och harva imorgon. Politik är att somliga går med korna och andra beräknar leveranskostnaderna för mjölk.
    Konst är att skapa en egen inre lyster, som fortgår.





19 juni 2006


Dags för intervju igen! Yess, uttagen bland 140 sökande! Under en timme ska jag visa dem att jag är en visionär realist som är självständig och samarbetsvillig, som har social kompetens och stark integritet, som på ett empatiskt vis kan peka ut färdrikt­ningen och som de ska trivas med under de närmaste fem-tio åren.
    Hur lyckas man med det på en timme?
    Hur lyckas man med det i fem-tio år?

En gång fick jag ett jobb på grund av min charm, en gång för att jag visade mig ha humor, och en gång för att jag var en kompetent jävel i den smala bransch där jag sökte. Alla de jobb jag inte har fått, det kan knappast vara av samma orsaker?
    Nej. Det finns egentligen ingen orsak alls till att inte få ett jobb. Det finns en orsak till att du får det, och den är i sju fall av tio irrationell. Orsaken till att du inte får ett jobb är bara det faktum att någon annan fick det.

Under intervjuerna har jag iakttagit sådant som att vissa intervjuare pratar själva hela tiden medan andra är överdrivet intresserade av mitt psyke. Jag har noterat att kvinnor alltid ler vilket män inte behöver kosta på sig, att yngre människor har en bedrägligt slängig stil som kan dölja fascistoida tendenser medan äldre firmainventarier som tråkar ihjäl mig kan besitta hela arkiv av tolerant insikt. Jag har också lärt mig att det inte skadar med lite kultur - även om "vandra i skog och mark" är det mest normala svaret har estradpoesin alltid räknats som ett plus! Vidare har jag förstått att jag kommit upp i den respektabla ålder när barn inte längre anses vara till besvär för vare sig arbetsgivaren eller mig.
    Jag har aldrig frågat mina arbetsgivare in spe hur många barn de har, eller vilka nödåtgärder jag ska ta till när de vårdar dem. Visserligen har jag en djupgående erfarenhet av fenomenet Täck-luckan-i-toppen, men den meriten är svår att sälja in.

Positiv ska man vara. Så om de frågar "Vad säger du om de stora nedskärningar vi står inför?" hojtar jag genast "Spännande! Stimulerande!" Hittills har jag inte övertygat. De fattar helt enkelt inte att det är sant - att kris oftast är lite roligare än rutin.
    Men när de frågar "Vad har du tänkt om dethär jobbet?", då brukar jag dessvärre bli stum för ettpar sekunder. Jag får ju inte svara: inte ett dugg.
    Att tänka är viktigt, ingenting man kastar omkring sig hur som helst. Inte en tanke tänker jag tänka, innan de betalar mig för det.

Efteråt gratulerar de mig till att ha kommit så nära jobbet. Det var bara två sökande kvar, och tänk en karl fick det istället.
    Dessvärre är en av två inte bättre än en av 140, om resultatet är detsamma. Man kan inte nästan få ett jobb. Visst är det skönt att de inte hånskrattade åt ansökan - men något andrapris finns inte.





3 juni 2006


Nu är det dags igen. De stora barnen, kalvbenta och rådjurs­ögda, springer ut i vita mössor och tjoar sig hesa under flagg­band och späd björkgrönska. Varje år blir jag lika glad - när jag ser unga människor som är lyckliga. Varje år lika ångestfylld - när jag ser det skira, det sköra.

"Våren -74, våren att minnas" som en klasskamrat till mig myntade en gång i tiden. "När ballongerna steg mot Stock­holmshimlen" som jag skrev i en samtida dikt. Den gamla student­examen var avskaffad och mössan en överklassymbol för ett förlegat kristligt-nationellt utbildningssystem. Men ritualer och föreställningar dör inte så lätt och Norra Latins humanist­linjer var en nedstigning i de romerska katakomberna.
    Det var inte bara jag som var olycklig och förvirrad efter tre års antiintellektuell förbistring i dåligt sällskap, nej vi var ett helt litet förhärdat gäng anarkokommunister som satt längst bak i aulan med lyftad knytnäve under studentsången. Sedan sprang vi ut, vi också, för imiterad glädje är bättre än ingen alls.
    Sedan kom studentskivorna. Det var då som reaktionära eller bara tråkborgerliga klasskamrater slog sig ihop med den äkte nazisten och sjöng studentsången, nationalsången, viftade med flaggor, heilade -
    Nej, det gjorde de inte. Jag kan inte minnas att de heilade. De skålade och applåderade och uppförde uppsaliensiska studentriter i den naiva tron att vi alla tyckte sådant var roligt, men de lyfte inte armen i bekant vinkel. Det var deras blickar som heilade - de fullständigt blanka blickarna i ansikten suddiga av förvissningen om att övermänniskoideal är ett normaltillstånd.
    Graciöst spydde jag champagne i blomkrukorna som fullständigt verkningslös protest.

Trettio år senare är studentmössan tacksamt nog en symbol för allas tillgång till utbildningssystemet. Nu kan de allra flesta rådjur och kalvar som verkligen vill det spralla loss på lastbilsflaken, låtsas dricka sig fulla på ettpar glas ljummet vitt och se ballongerna stiga mot en oförstörbar himmel. Oförtjänt och kollektivt är de lika älskansvärda varje år eftersom de är glada, och lånad glädje är bättre än ingen alls.
    Deras små ansikten i lövverket ter sig som små apors, ideligen föränderliga, spefulla och spörjande. Blickarna är frusna i solskugga, det finns bara nu, och nu är bräckligt. Nu är bara armar i vita klänningar, det är solljus silat genom späda björklöv, det är jubelropen utspridda i tomma rymden, champagnebubblor i fotoblixt.

Vet de hur skört, sprött och sött det är? Vet de att deras lyckorus är nästan lika patetiskt som våra hippieartade utbrott? Ja, det är det som är det hemska. Jag tror att de vet det. Jag tror att de i junis osannolika klarsyn inser bräckligheten i nu.
    Vilket är vad mogenhetsexamen borde ha betytt, hela tiden.





22 april 2006


Före fågelinfluensan

Sluttningen ned mot ån är täckt av vita drivor. Vattnet som flyter förbi luktar bara is, ännu inte järn, löv och insjö denna sena vår. Varje annat år vid denhär tiden finns tussilago och fjolårsgräs, och för några år sedan låg där en stor död svan. Hela långa halsen slingrade i de gula grästorvorna. Vingarna var tragiskt och uppgivet utbredda. Svanens buk var delvis uppäten av något ohygieniskt djur, så där var skum av frostigt blod och tarmar utslängda som grått snokbo.
    Den döda svanen gjorde mig av någon anledning mycket upprörd. "Någon måste ta bort den!" gnällde jag, för inte vågade jag göra det själv, och isåfall hur? Tar man en spade och skottkärra, funderade jag... men hur? Ska svanar begravas? Eller hystar man ut dem någonstans där våra barn inte ska bada, medströms då förstås… och så flyter de iland där något annat barn ska bada. Dålig idé. Inte heller lägger man svanar i soptunnan. Sådan sopsortering existerar inte. Faktum är: som intellektuell lär du dig inte ett skit om ansvarstagande gravsed för mycket stor fågel.
    En dag när jag som vanligt gick nedåt ån och kollade vattenståndet, temperaturen och de uppdragna båtarna (och svanen, min fixa idé), kom två småpojkar paddlande i kanaden­sare, la till och gick iland för att upptäcka. "Vill ni se något äckligt?" frågade jag, och det ville de förstås på barns nyfikna vis, så jag pekade mot kadavret.
    De blev lite skakade och försökte hålla färgen. "Vad ni än gör, ta inte i den" sa jag, och bara tanken fick dem att backa. Barn har faktiskt en viss självbevarelsedrift, och den räddar dem i allmänhet.
    - Varför är den död? frågade de.
    - Jag vet inte, sa jag, för jag kan inte förstå varför någon är död.
    - Men, vad dog den av?
    Nej - även om jag har ett hum om balettens fonduer och EU:s tjänstedirektiv har jag inte den blekaste aning om vad i all världen svanar kan gå och dö av. Lika lite har jag löst problemet med vad man gör med dem när de har gjort det. Då sa den ena pojken:
    - Den kanske dog av sorg.

Mina mardrömmar om svanen gjorde att jag övervägde att tillbringa sommaren på annan ort. Hellre det än att bada ihop med parasiterna som ätit sig feta på rutten svan. Halsen slingrande i gräset... näbben som blivit myrstack… Men en månad senare var liket borta. Någon granne med bättre vetskap och redskap - det har de flesta av våra grannar - hade förbarmat sig över eländet. Kanske körde han upp den på skogen, där avlidna älgar och rävar ligger, utan att störa.

Dethär är ingen bildningshistoria. Jag lärde mig ingenting till nästa gång. Hanteringen av död svan vet jag lika lite om som förut.
    Men på något inre plan instämmer jag med den lille pojken som tänkte att: den kanske dog av sorg.





2 april 2006


När jag föll för danstävlingen Floor filler och de talangfulla ungdomarna som medverkar beskylldes jag av maken för att vara kollektivt förälskad i alla dansare. Vilket stämmer. Inte bara det att jag varit olyckligt kär i Rudik Nureyev och Mariane Orlando sedan jag var fjorton, utan jag får faktiskt inte nog av det - att bara titta på dansare. Helst klassiskt, men jag börjar bli lika fascinerad av disco- och street-tränade ungdomar. Gärna föreställningar, men ännu hellre repetitioner och träningsklasser. Visst är det absurt: smala som sparrisar och starka som hästar slummar de här människorna runt i säck och trasor, betraktar skavsår som tumörer och undrar varför deras armbåge inte förmedlar rätt känsla, och detta ser jag som en sorts högre livsform.

I musikalen A Chorus Line finns balladen "Everything was beautiful at the ballet". Flickan med en trist och torftig vardag finner en värld av skönhet i dansen, en skönhet som är inom räckhåll om du bara tränar tillräckligt hårt och får det svåra att se enkelt ut. "Leee flickor!" ropade min balettpedagog Ellen Rasch ständigt. "Det ska vara lätt, lätt!"
    Så lagom lätt. Ändå är det kärnan i balettens lockelse. Det som är tungt, ska vara lätt.

Under 70-talets progressivt socialrealistiska trend var skönheten starkt misstänkliggjord. Som om verkligheten var så ful att estetik blev synonymt med förljugenhet. Om vi i teatergruppen någon gång hittade en vacker lösning på scenen - det hände faktiskt - rannsakade vi oss själva som om vi fuskat, och regissören var på oss: "Buska till det! Lite fulare, lite råare. Försök hitta en grotesk där." Vi spelade ett antal uppsättningar iförda blågrå kalsonger, det fulaste vi kunde hitta. Men "everything was beautiful at the ballet". Säckiga träningskläder var ett medel, inte ett mål. Målet var skönhet. Inte ett dugg förljuget, utan öppet deklarerad avsikt.

Skönheten är inte något pastellfärgat lallande, vilket är förljuget överallt utom i samband med babybarn. Den är en arbetsseger, vilket i dansvärlden står fruktansvärt klart.
    Bryr du dig så mycket om skönhet att du uthärdar smärta, koncentrerar dig på lillfingrets sträckning, söker efter lodlinjen i bäckenet och rätt spänning i ena skuldran, då är det - inte en högre livsform naturligtvis, men en alternativ livsstil bland allt som är fult och förenklat.





8 mars 2006


Jag hamnade på...
"Kultur som bärare av förändring". Det var temat för ett vänsterkafé på ett kommunalt slott.
    Se där, redan i första stycket klarade vi av två kulturella sammansättningar: vänstern driver kaféverksamhet, kommunen håller ett slott. Det är utmärkt!
    Det blev inte sämre med en öronbedövande blåsorkester så att de kaffedrickande skidåkarna stängde dörren, med rappare under kassett-tak från 1600talet, med Amelin-tavlor som okänsligt ställts i trapphuset, och så en landstingspolitiker och en estradpoet.
    Bravo för blandning! Kultur är förändrande och föränderligt.

Kultursyner finns hur många som helst. I detta sammanhang menar jag med "kultur" inte odling, matvanor, barnuppfostran eller idrott, utan det mer begränsade "konst". Konstsyner finns nästan lika många, och inom den vänster jag tillhör finns åtminstone två. Den ena säger att konsten är något vi ska erövra från över­klassen och använda som vårt verktyg. Den andra ser konst som frigörande i sig. Ni som läst mina krönikor vet redan att jag delar den senare uppfattningen.
    Som estradpoet på vänsterkafé i kommunalt slott sa jag: Politiken är vårt verktyg för förändring, det är den vi har och har erövrat, för att påverka de samhälleliga strukturer där vi hänger och klänger. Konsten är det som vi gör för att bli mer och mera människa. Vi har ord, färg, ton, steg och form och det är de som berättar för oss själva vilka vi är.
    Gång på gång. För så ofta behövs det.

Det finns människor som hyser en obetingad och primitiv tro på den ädla människovilden. Denna tro kan leda till uppfattningen att utan samhällsbygge, civilisation och därmed politik skulle vi klara oss bäst.
    Det finns också människor som hyser en motsatt, men lika obetingat primitiv tro på förnuftskonstruktioner. Deras tro kan leda vidare till uppfattningen att konst är en ren lyx eller att den kan reduceras till enbart verktyg.

Men i alla stadier av primitiv civilisation har arten människa ägnat sig åt att bygga samhällen och skapa konst. Vi tycks inte ha kunnat existera ett halvsekel på jorden utan att sätta igång med det. Och på något vis har båda som sitt syfte att vi ska stå ut med varandra.
    Det måste finnas regler! Man slår inte ihjäl vilken brorson som helst och hyser inte begär till andras åsnor.
    Det måste finnas frihet! Brodermord, åsneritter och vadhelst fantasin rymmer visar vi med teckningar i sanden och toner i benpipan.

Politiken begränsar människan. Konsten gör människan fri. Eftersom jag har träffat en hel del människor är jag säker på att bådadera är nödvändigt.





20 februari 2006


Förslitningsskador i tummen. Under mötet sms-ar jag till a-kassan om min ekonomi, till maken om maten, slutligen till en av mötes­kamraterna med taktiska tips. Ser mig omkring vid konferens­bordet - en har ordet, en för anteckningar, två lyssnar och omväxlande nickar eller skakar på huvudet. Vi andra sms-ar. Till yttervärlden, till varandra.
    Så var det väl inte förr i världen?

När jag var barn måste vi ibland ringa från Solna till Dalarna i angelägna familjeärenden, dopgåvor eller så. Det var nästan en helkväll att skapa tystnad kring telefonen, koncentrera sig, slå numret i petmoj, vänta under tickandet - och så kom då rösten långt bortifrån: "Tre-nie", det lokala numret. För mindre än femtio år sedan tickade kostsamma perioder iväg medan en far och hans mor beslutade om det mest nödvändiga. När luren lagts på infann sig en slags lättnad över att det hade fungerat igen, och över att de fanns, långt där borta. Vi nästan kände doften av bondkökets lagårdskläder och kakbak i vår lilla tvåas luft av fläskkorv och bonvax.
    När jag var ung måste jag ibland ringa i Grekland, vilket avgjort var en heldag. Gå till telefonstationen, köa, betala förskott och lämna nummer, tilldelas en telefonbox där man blev uppringd. Och så be familjen att skicka pengar eller medicin medan räkneverket tuggade i sig drachmer. Vanligen var det fel på nätet så man gick runt mellan hotell och bensinstationer för att hitta dendär tele­fonen som fungerade. Det gick rykten om det bland turisterna: "Fråga hos distriktsläkaren, de hade förbindelse i torsdags!" Jag förstod inte att grekerna själva stod ut med att inte kunna ta ut pengar på banken, för där satt personalen med armarna i kors och lyfte lön för att säga "Sorry, no connection".
    När jag blivit vuxen skrev jag brev till Paris och bokade hotellrum. Det var en veckolång väntan innan det lilla beiga kuvertet kom med bekräftelsen: det var sant, vi var välkomna! Sedan gjorde faxen sitt korta men underbara segertåg, så att svaret kom samma dag, direkt till jobbet. Eller så kunde jag för någon tia faxa hem från tjänsteresan och få ett hoprullat svarspapper i nyckelboxen, den kärkomna kontakten.
    Kort därpå hade vi epost, så att det enda som räknas är att första dagen i en ny stad hitta internetkaféerna. Som i Malmö, där jag satt och redigerade tävlingspoesi direkt in i partnerns brevlåda.

Jag frågade mina syskonbarn om de inte är lyckliga över detta att det inte finns några avstånd längre. "Föreställ er att plötsligt, efter tio månader utan kontakt, stå och försöka skrika till sin älskare i Aten! Föreställ er att stå i en hotellobby på Kreta och fråga, går det bra att jag tar båten över nu? När linjen bryts hela tiden och portieren skrattar! Och ni som chattar med era kompisar i London!"
    Nja, sa barnen. Man vill ju ses, sa de. Det är det som är avstånd, sa de, att man inte ser varandra. Ena ungen ville ha en webbkamera, men den andra menade att det inte hjälper. "Man längtar bara ännu mer när de skickar mobilbilder från sin cottage i Surrey mitt i när jag pluggar."
    När farmor skrev brev och skickade med något foto från midsommaren kändes Dalarna mycket närmare. När barnen får direktbilder från England ökar avståndet. För hur det än är - man måste ses.





4 februari 2006


"Fyra bröllop och en begravning"

Min goda vän som ska gifta sig flyger runt i minst tionde himlen. Alla i omgivningen är vackra och rika och kreativa och det kommer att bli jätteunderbart allting. En annan god vän låg ensam i sin lägenhet och dog. Ingen kan förstå det. Emellanåt säger vi det till varandra, att detta är omöjligt att förstå. Men vi försöker, och det kanske är gott så. Mitt i alltihop ska det firas minst en födelsedag också. En av dem som fyller år är en god vän som är dödligt sjuk, en som inte får försummas. De andra är bara vanlig familj, dem som man tror att man alltid har tills man kanske inte har det. Återigen en sak som är omöjlig att förstå. Och vad gör jag åt dessa existensiella funderingar? Jo, jag provar kläder. Hur cynisk får man bli.
    Det är omtanke också. Det måste passa, inte bara på mig utan det måste passa in. Alla ska känna sig väl till mods - så väl och så modig man nu kan bli när man innerst inne är, liksom Milnes Piglet, ett Mycket Litet Djur.

Min ex-chef, som förresten dog hon också, fick ett mantra av mig när hon stod upp till halsen i kaos och höll på att bli vansinnig: "Välj ut bara en sak som du faktiskt kan kontrollera, och kont­rollera den". När hon sedan avbröt budget- & verksamhetskrisen för att sätta upp rosa glödlampor på damtoaletten blev jag förstås irriterad, men hon svarade som i trans: "Jag kontrollerar en sak". Det har jag tänkt på åtskilliga gånger efteråt, när i övrigt kloka personer går in i detaljfällan och överarbetar oväsentlig­heter. Förmodligen gör de det enda de kan: tar sin lilla bit av kaos och finslipar den. Onödigt i praktiskt hänseende, men omistligt för psyket.
    En väninna som tack och lov ännu är vid liv och hälsa låg på julaftonsmorgonen och sparkade med hälarna i soffan och skrek att hon inte tänkte göra ett piss åt granhelvetet också. Överdoser, sjukhusvistelser och en liten konkurs kunde hon klara, men att fixa en julgran var barret som knäckte jätten. Som hon sa efteråt, "julhelvetet kommer och går men vännerna består".
    Det har jag också tänkt på åtskilliga gånger efteråt. Jag önskar så mycket att det skulle vara sant.
    Efter en förfärlig arbetsdag bjöd en god vän hem mig för att dela en flaska whisky och falla i koma, men jag var upptagen, skulle gå på bio, och hon frågade förstås vad jag skulle se. "Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott". Vi ylade av skratt över den skumma, tomma skolgården, men nu förstår jag inte riktigt vad det var vi fann så komiskt. Nervsammanbrottet har jag kvar, men inte väninnan. På grund av något outrett missförstånd ville hon aldrig se mig mer. Det är vårdslöst - men kanske jag var den detalj hon tog sig för med att kontrollera.

Därför blir det kläder eller något annat efemärt. Svart och guld, liv och död, cynism och omtanke. Hela kaos ska klädas, kammas och klämmas in i detaljen. Att det blir fler bröllop, begravningar och sammanbrott är allt vi kan vara säkra på. Därför måste vi vara så modiga och känsliga som mycket små djur bara förmår.





20 december 2005


EUSA, bara ett misstag - tankar från Lisboa

Vi kan kalla den EUSA, vår civilisation. Mänskliga rättigheter och kapitalism i ett vanskligt förhållande av dominans-underkastelse längs den transatlantiska axeln. Men alltsammans kanske bara är ett misstag.
    Vi har fostrats att tro oss vara civilisationernas slutmål och utropstecken. Men betänk detta: när våra europeiska förfäder gick i land västerut hade de rest åt fel håll. Visst är det så man rullar sig på golvet av skratt - fel håll, det är ju som när skolung­arna missar tredje kontrollen vid Hellasgården. Förlåt fröken vi gick åt fel håll, vi hittade inte tavlan, vi hittade en tupp och ett paket Marlboro. Vi ska aldrig göra så mer.
    Nu är det försent. Även om de orienterande sjöfararna letade efter en annan kontinent, en som de tyckte var mycket bättre förresten, så var det de amerikanska kontinenterna de hamnade på. Sett ur ursprungsfolkens synvinkel var det en katastrof. Härifrån sett kan vi dystert konstatera att hela monstret västerut egentligen bara är ett förbannat europeiskt misstag.

Kolonialismen, den avsiktliga och oursäktliga, hade redan i mindre skala påbörjats av latinska stadsfurstar. Överflöd och mästerskap gjorde det naturligt för dem att begära lite mer ändå. Men vilka knipsluga manövrer de än tillgrep, räckte de ändå inte till för att erövra giganten Kina. Detta tyder på att någonting helt annat än den oss bekanta EUSA-historian skulle ha kunnat inträffa - om inte en skuldsatt portugisisk desperado hade seglat fel. Envishet, ärelystnad och östanvind kanske inte förflyttar berg men någon­ting lika massivt; världens centrum och periferi. Det stoff ur vilket vi idag väver livsstilar och alternativrörelser.

I Lissabon är det lätt att komma att tänka på sådant. Den staden har behållit något pittoreskt, 1960-talsmässigt, självtillräckligt. Backiga gator med kakelhus där folk står och småpratar i hörnen under burar med tjirpande kanariefåglar. Nya blänkande köpcentra där du kan äta snabblunch på risgrynsgröt med fiskbullar. Lissabon känns som den sista utposten av något, men aldrig stillastående, och kom inte dragande med globalisering! Med sådant går det inte att imponera på folk som bildade familj runt Medelhavet innan vi krupit ur kolarkojan. Folk vars herrar av en slump törnade in i Karibien trettio år innan Gustaf Vasa började konsolidera en nationalstat åt svearna antingen vi ville ha en eller ej. Hans företag gick minst av allt slumpmässigt till väga, men också i det fallet gäller att någonting helt annat hade kunnat hända.

I historien får vi aldrig reda på vad som kunde ha hänt. Men det säger inte att vi inte ska fundera över det, tvärtom. Det är vår skyldighet att komma ihåg att vår livsstil är en av många alter­nativa och att våra ändlösa idédiskussioner om livet i EUSA och hur det bör hanteras egentligen är ett stort misstag. Civilisatio­nernas krona, långt därifrån! Men vi är ideligen nära att bli deras slutgiltiga lösning.





27 november 2005


Socialistiskt forum på ABF-huset. Två dagar knökfyllda med folk och seminarier. Det gick bra - folk talade, lyssnade och möttes i den kära Funkisbunkern på Sveavägen.
    Där har jag bävrat mig igenom åtskilliga möten. Valberedning, socialt forum, vad ni vill, under vanliga vardagkvällar när hela huset surrar av folk som möts. Först kommer förvirrade pensio­närer: Kan detta vara LO:s föredrag, ska ni berätta om Vänster­partiets pensionsförslag? Och så kommer ungdomarna med rakat hår: Var'e Queerkommittén? Var'e Afrika? Sedan har vi mitt ibland oss en vilsegången överliggare: Ursäkta, är det här man kan lyssna på indigoblues? (Va sa han?) Sen kommer det någon som hatar kommunister och därefter ryska tolkföreningen som vill bjuda på smörgås. När mötet börjat om för åttonde gången kommer barnen: Vi-tänker-gå-igenom-här-för-vår-körledare-är-därute-och-vi-kommer-försent-men-nu-ska-vi-ut-dit-och-sjunga!
    Herregud ungar - det är klart ni ska ut dit och sjunga.
    Glöm dokuchockerna. Funkisbunkern funkar.

Borgarna tycker inte att man med politiskt konstlade medel ska underhålla vuxna människors fritidsintressen. De menar att var och en ska stå för sin egen kostnad om man vill gå på ett seminarium. Räknar man efter skulle det gå på ettpar hundra­lappar per gång, och då skulle det visa sig att mycket få vill gå på seminarier. Hellre hyr man då en fyrtiokronors-film från en hårt arbetande småföretagare.
    Det kan förstås vara en konstnärligt högtstående film som perfekt passar vår lilla familj samtidigt som vi bidrar till att video-libanesen på hörnet får ekonomin att gå ihop. Så fungerar liberalismen. I alla fall i den familjen och i det hörnet.
    Men var blev seminariet av? Jo, ingen gick dit, för vi hade inte råd. Vilket skulle bevisa att vi inte är intresserade. Både liberaler och marxister vet detta: alla är vi påtagligt intresserade av att ha råd med saker. Det är ur detta liberalerna drar slutsatsen att politiker inte "med konstgjord andning" ska sponsra sånt som folk inte vill ha. Socialister drar slutsatsen att det är bättre att kvickt stoppa pengarna i en pott för ändamålet bildning. Där kan de arbetslösa och medellösa tanka föreläsningar om energihushåll­ning, Latin-Amerika, feministiskt självförsvar eller barnkonven­tionen.

En programpunkt under Socialistiskt forum var politisk poesi, där jag medverkade. Trots att den kände poeten fått förhinder blev det riktigt bra. Men en och annan i publiken gick därifrån eftersom de hade blivit lurade.
    Det säger en del om forum - om alla forum och dessas bero­ende av borgerliga media. Vilken programpunkt som är väsentlig är definierat långt i förväg. Ändå blev det riktigt bra, för hundra personer stannade kvar, vilket också säger något! En del av dem var där för vår skull, andra för att träffa folk, fika, prata och få ett ord på vägen. I den sinnesstämningen levde de med i hittills okänd poesi från sex sinsemellan helt olika poeter, och det såg faktiskt ut som om det fanns något för var och en.
    Eller, åt var och en. Som vi socialister brukar uttrycka det.





17 november 2005


För tjugofem år sedan kände jag en marxist i en bokhandel i en förort till Aten. Liksom i forna tiders romaner var det så att "de älskade varandra, men det visste ingen av dem om". I romanerna beror det på missförstånd som kan leda till parets för tidiga död, men eftersom vi var så oromantiska lever vi än. Vi var den sortens människor som hela tiden kommer på andra saker att göra än att vara kära. Tillvaron var kravfylld och gåpåig, och vid varje val kom kärleken tvåa. Ingen av oss har fått ett sämre liv för den skull, antar jag.

En stor del av vår gemensamma tid använde vi till att vitt och brett generalisera om de två-tre hemländer där vi av olika orsaker inte kunde bo samtidigt.
    "Man bör aldrig generalisera" är något som sägs så ofta att det blivit en generalisering i sig. Det är riktigt att vi inte bör dra slut­satser ur ett för litet underlag eller agera på omdömen som om de vore fakta, men en generalisering kan vara mycket lärorik, tagen för vad den är. Det upptäckte jag när Alexandros och jag satt och spottade solrosfrön på en trottoar skuggfläckad av akacia utanför bokhandeln med marxistisk litteratur.
    Alexandros hatade Grekland. Han hade rätt till det eftersom han flyttat tillbaka dit, från Sverige som var hans olyckliga kärlek i något högre grad än vad jag var det.
    Jag hatade inte Sverige, men tyckte då som nu att det var ett kallt och trist ställe att vistas på för jämnan. Det gjorde mig i Alexandros’ ögon till en bortskämd slyna som inte hade vett nog att värdesätta ATP-reformen. Men han däremot, han kunde inte bo i Sverige - detta polara tillhåll för slokörade där en vildvuxen man berövas sitt breda leende! Då var jag villig att provbo i Grekland, men enligt Alexandros skulle denna dinosauriska byråkrati ta ifrån mig det bästa jag hade, nämligen mitt sneda leende.
    Sådär höll vi på. Medelhavet mot insjöarna. Konsensus eller korruption, vad hatar vi mest? Var fungerar vi, vad får igång oss, var kan vi slåss? Ingen av oss frågade vad vi älskade mest, men stundom ingick vi vapenvila för att enas om att vi under inga omständigheter kunde bo i Tyskland.
    Vare sig jag hyllade Grekland eller klagade på det, var det enligt vårt synsätt neokolonialt. Så egentligen borde jag inte säga nånting - men sophanteringen stod faktiskt på kolerans rand - och då hävdade Alexandros att den var en perfekt uppfinning av jord­bruks­ministern, inte något som Alva-Myrdal-typer som aldrig tagit i vare sig skit eller fascister skulle lägga sig i. Det blev mycket tröttande diskussioner på så vis. Under en av dem sa jag, att jag mest uppfattade Grekland som poesi. För det väntade jag mig en omgång till, men av någon anledning suckade Alexandros: "Ja, det är en dikt. Den är skriven samtidigt av Kafka, Ionesco och Ritsos."

En oherrans generalisering. Men ingen av oss kom på något bättre just då. Den generaliseringen lärde mig något om Grekland och om poesi, i någon mån om kärlek, och i hög grad om platser och deras betingelser för vistelse.





23 oktober 2005


Allt kött är hö, sägs det i en gammal psalm. Det står för förgäng­lighet. I dessa oktobers gnistrande dagar ska min trädgård täckas under hö. Förgänglighet - med överlevnad som avsikt.

När jag arbetade i skolan rådde en slavlikt kollektiv anpassning till årstidsväxlingarna. Påbudet att alla samtidigt ska göra påskkyck­lingar av flörtkulor eller tomtar av toarullar var ganska komiskt. Men varje år kom någon in med den första tussilagon, och det var en stor händelse som närapå utbasunerades på intern-anropet. Via den kanalen tillkännagavs alltid den första snön: "och hur glada vi än är över dessa fräscha flingor ska vi naturligtvis inte kasta snöboll på varandra och isåfall bara i talldungen".
    Första sommardagen var samtidigt vårt avsked, för vilket vi hämtade in späda björkar och länsade torghandeln på rosor. Sista sommardagen återförenades vi, det var så att säga nyårsdagen. Så fort de första äpplena pallats var vi ifärd med utflykten Svampen som Går att Äta, eller den stora spännpappersmålningen Älg i höstskog*.
    Så tar man väl inte ut svängarna i årstidsväxlingarna på någon annan arbetsplats? I offentlig förvaltning suddas alla förändringar till jämngrått. På universitetet står bildningsnivån skyhögt över vägkantsblommorna. Men jag tror att växlingen, det cykliska, är bra för oss. Låt oss som nomaderna vända mellan sommar- och vinterviste. Låt oss vända oss om och se på oss själva medan vi gör det. Sedan kan vi berätta om det...

I samtida akademisk litteratur heter allting "berättelse". Tjatigt i längden, men de har funnit något bra där. Vi kommer ingenvart om vi inte berättar om oss själva under vandringstiden.
    När ett tjog minderåriga och deras ansvariga pedagog alla sitter och gör påskkärringar av piprensare är det en komisk syn, men det är en sorts berättelse om vart tiden går. När någon ur pedagogskrået upphöjs till demonregissör för att göra ett Värdigt Lucia-tåg av den stångande, ångande ungboskapen är det ännu en berättelse, till och med en med artistisk höjdpunkt, eftersom detdär ögonblicket faktiskt inträffar - då när vi, alla olika, stirrar på det som i denna ofullkomliga värld ligger mycket nära Skönhet.

Allt kött är hö. Inklusive trädgården, som denhär årstiden har närmare till Nordpolen än till Skönhet. Allt kött är snö, inom kort. Förgängelse. Den stora växlingen - den som ger oss berättelser. Och utan dem vore vi ingenting. Det är genom att berätta oss själva för varandra - också om vi tar till piprensare och flörtkulor - som blir vi oss själva, och känner igen varandra.


* Kopiera ur uppslagsboken siluetten av en älg på en blank stordia. Projicera honom (naturligtvis en hane, det viktigaste är hornen) på spännpapperet som sitter på väggen. Låt några fingerfärdiga flickor (ja, vanligtvis flickor) måla älgen skuggsvart medan resten av klassen improviserar i höstlövsfärger runt omkring. Mycket anslående! Om en pojke (ja, vanligtvis en pojke) från margi­nalen vill införa siluetten av ett gevär är det acceptabelt såhär i jakttid. Man kan också klistra äkta höstlöv över hela härligheten.






6 oktober 2005


Storstaden befinner sig i växt och rörelse, en befruktning och utveckling som går att jämföra med de jordbävningar och flod­vågor som en gång skapade kontinenter, men som är mycket mer fascinerande än dessa eftersom den omfattar myriader av män­niskor, är en helhet större än sina beståndsdelar.
    När vi talar om storstäder gör vi det som om de hade planerats, och stadsplanerna är förvisso legio och låter sig kreeras finurligt, storvulet eller medkännande, men varje plan syftar ändå bara till att hejda en kraftalstring som var anonym fram till dess att beslutet att stävja den genom beräkning fattades.
    Vid ett visst ögonblick blir det Staden som styr, och de mer eller mindre skickliga pennstreck och kalkyler vi ser i stadsplan, detaljplan och utvecklingsplan är bara ekvationer som försöker urskilja exakt när den okända storheten tar över och på vilket sätt den kommer att börja föda sig själv.

Den gamla staden byggdes på de oseddas möda, på det till synes determinerade kärnandet av människors liv och arbete, på gene­rationerna som utan att ha hört talas om ändamålet lät sig malas ned. När staden förtjänat sin identitet kunde den tugga och kärna på egen hand, och än idag är det så att de som kommer ivägen för dess utveckling och utväxt spottas ut medan överlevnad gäller endast de bäst lämpade, de rikaste eller de smartaste, och detta oberoende av naturens eller människans lagar eftersom Staden är slav bara under sina egna behov, då den förtär och kräks i sin egen kannibaliska konstruktion.

En by är något annat, den följer natur och klimat, i någon mån sina bybor, och i hög grad sina förfäder och förmödrar vars envisa ansträngningar ännu är avläsbara i byggningar och odlingar så att deras list och fiasko påverkar varje innovation, något som kan ske direkt i form av liljeknölar eller asbest.
    Ett hus däremot fostrar sina invånare, knådar dem vänligt och nästan omärkligt till att följa husets inbyggda vanor, sådana som uttrycks i grader genom väggarnas vinkel mot taket eller tempe­raturens knäppningar i bräderna, eller genom de skillnader i mänskligt välbefinnande som uppnås då säng och kuddar flyttas på kryss mellan väderstrecken.
    En gata eller ett torg är mer än ett hus men växelverkar ännu med människan. De rymmer höjdskillnader i stenläggningen, ljus­reflexer mot släta eller skrovliga ytor, vindens förehavanden med löven i det enda trädet, och rösterna av en heterogen grupp människor under en lång följd av år. Tack vare dessa gator och torg, dessa befolkade stenar, har de gamla europeiska flod­städerna alla något gemensamt, vare sig floden heter Rhen eller Donau, Arno eller Seine.

Floden i grågrönt slammad upprepning och stillsamt föränderlig tröghet gav en gång och ger ännu kontinuerlig rörelse åt staden. På den långsträckta markbit som en gång kallades strand, som senare kallades kaj, som numera kanske går under namnet sjö­stad, växte och växer en säregen men artlik anhopning av hus, tillräckligt stor för att skapa förvirring, oavsett i vilket väderstreck du håller huvudet uppe.





20 september 2005


Varje morgon kikar jag in i alla villaträdgårdarna för att se vad som hänt med rosor och äpplen. Stadsgatan där jag bor har inte förändrats på tjugo år, men växtligheten förnyar sig varje dag.

En persisk trädgård, hörde jag en gång, är ett av vår jords underverk, skapat av människa och natur vid överjordiskt gott lynne. Den persiska trädgården formas för att ge skugga, mystik och svalka. Den ska ha inre rum för meditation eller hemliga möten bland smekande blad och fjädrar och porlande fontäner, ett trolskt och nattligt överdåd.
    En engelsk trädgård är rufsig och rosig. Den störs inte av kvarglömda tekoppar och tennisracketar, där är både barn och älvor välkomna. Somliga blir kvar för evigt: "Sitting in an English garden, waiting for the sun" sjöng Beatles ännu under sitt mest drogade sökande.
    En fransk trädgård var en gång bara dödtråkig geometri av formklippta buskar och grusgångar att spatsera på. Om inte förr så bröts traditionen av Colettes mor med sin gröna sal av idel växande vänner kring valnötsträdet. Författardottern skrev om "platsen där inte ett ont ord yttrats under trettio år" och läng­tade hela sitt liv tillbaka till trädgården i Saint-Sauveur som idag bara är en strikt tuktad gräsplätt.
    En nordisk trädgård då? De enda riktiga trädgårdarna i dethär landet finns i Skåne eller på Öland, de njuter en kalkrik jordmån, ett medgörligt klimat. Men i den typiskt nordiska trädgården skrapar vi upp rabatter mot husväggarna och bönfaller buskarna att rota sig i den tunna torven över urberget. Buskarna blir inte så höga, men det gör inget eftersom hela idén är att fånga sol. Den nordiska trädgården är öppen som en handflata.

Trädgårdslitteraturen fastslår att en äkta trädgård består av olika rum. Det är ett arv från klostren som var de europeiska trädgår­darnas upphov, eftersom endast klostermiljön medgav odling för mer än bara brödfödan. Idag är den rika trädgårdsfantasten redo att lägga massor av pengar på massor av jord där massor av maskiner trycker ned massor av växter. Med lite tur och vackert väder kan resultatet bli utsökt, nästan engelskt eller persiskt. Men jag saknar den nordiska egenarten och undrar om förmöget folk verkligen iakttar sin egen tomt? Marken brukar ge grova vinkar om vad den föredrar. Det är möjligt att den som har pengar kan leva på tvärs mot allt, men vi andra får följa de tunna fina linjerna omkring oss.

Regnet faller var det vill. Vinden river både kronblad och furor. Den sanna trädgården är den vi drömmer om, den vars rum är hjärtats fyra kammare. "Sådden förnimmer Guds välbehag i fattig och stenig mull" står det i en psalm från 1600-talet, ett av de kallaste seklen i vårt ogästvänliga klimats historia. En del av plantorna skriker på hjälp, men några är det alltid som förnimmer Guds välbehag och spirar mot varje morgons förändring. Och där de växer, där ska inte ett ont ord yttras.





27 juni 2005


"Det måste finnas nånting gult i en bukett. Så att det lyser" sa ett mig närstående barn en gång, en midsommar. Det var en åttaåring som lärde mig rätt ljussättning i blomsterarrangemanget. Senare, mitt i natten, fotograferade jag henne och hennes vänner i hagen när de plockade sju olika sorters blommor. De håller i spretig hundloka och ängskavle, och det är deras gulblonda huvuden som lyser upp bilden.

Det är en utbredd missuppfattning att "blommorna är vackrast där de står". Underbart är att om morgonen gå ut i ängen och hälsa deras leende små ansikten, de som kommer och de som går. Men som alla gudomliga varelser lever de laglöst, och även de vackraste blomster blir till ogräs när de får tillfälle att bete sig som ogräs. Att vara örtagårdsmästare är att vara klassvakt och festfixare samtidigt - att hålla mobbarna kort och locka fram de blygaste, medan välkomst och hyllning arrangeras.
   Efter det ska alltihop ut på komposten. Eftersom det gäller både blommorna och mig är det väl ingenting att bråka om.

Blomplockandet styrs förstås av klimatzon och jordmån. I Ros­lagens tallbackar får man kava efter vägkanterna i en timme för att få ihop minsta ängsbukett - och då är vildflox, slåttergubbe och kirskål inga rara örter precis. Mälardalen har ett överflöd av gullviva och törnros, men det är alltid någon annan som rår om dem. I Dalarna finns fortfarande allmän hagmark med många arter, men då är säsongen kortare istället. Det konstfärdiga, för att inte säga konstnärliga, i att plocka blommor handlar om att få ihop inre och yttre; att hitta säsongsblommor som passar i rummen.
   I en sal med mycket ljus utgör högsommarbuketten av älgört och stor blåklocka en höjdpunkt mellan spetsgardinerna. Rum med furu och trärent mjukas upp av rosa kronblad, t.ex. bollar av röd­klöver flytande i glasfat. Men det måste finnas någonting gult i en bukett, så att det lyser, och faktum är att den murrigaste gille­stuga från 70-talet får ett lyft om man i den bruna keramiken kör ned mängder av prudentliga prästkragar.

Midsommaren har just passerat, blomplockandets högtid framför alla andra. Det halvgamla året firas i hednisk glädje då livet och döden dansar runt pålen genom kransen.
   Här i byn samlas vi på förmiddagen för hårdhänt blomsterskörd, binder kransar och lindar löv. Ännu på 1990-talet var det en ex­klusivt kvinnlig sysselsättning, men pojkarna blev nyfikna. Numera binder några av dem ganska hyfsat, vilket är otraditionellt och bådar gott.
   De år när ösregnet gör arbetet iskallt och slabbigt undrar vi varför vi envisas med att fullfölja det, och har inga bättre svar än "det är väl viktigt för oss". Men i år var vädret vackert, barnen och blommorna ännu vackrare, och smörblomman lysande gul i buketterna.

Nu ropar sommaren på mig därutifrån: Kom ut och avlusa rosorna! Klipp fram stigarna, plocka ängsklockor till fars grav, gallra laven­deln, vattna liljorna, ryck fibbla och rönnsly, kom se blåklockorna slå ut... På det sättet tänker jag fortsätta ett tag framöver, så krönikans läsare tillönskas en vacker sommar.





12 juni 2005


Här är några exempel på outhärdligheter, fritt citerade ur de gångna veckornas tidningar:

1. "Vi behöver öva oss i att fira Nationaldagen".
Vem är vi? Vem avgör vilka som tillhör "vi"? Vem godkänner firandet? Vem utser lämpliga övningar för godkänt firande? Förresten, Nationaldagen - det finns väl en per nation av den sorten. Hur många får jag fira?

2. "Okunnighet och snäv nationalism avgjorde folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna."
Franska tidningar medgav att nej-sidan besatt enorma kunskaper. Holländska tidningar berömde de internationellt sinnade socialis­ternas intensiva folkrörelsearbete. Men se svenska tidningar, de avslöjar minsann okunnighet och snäv nationalism varhelst de döljer sig bakom knivskarpa argument och solidarisk medvetenhet. Låt oss fira det på Nationaldagen!

3. "På grund av flumskolans katastrofala nedrustning av historieämnet har svenska folket ingen känsla för Gustav Vasa."
Om däremot en saklig och vetenskapligt sinnad skola genom källstudier hade givit de små liven träning i att kritiskt granska Vasa-epoken utifrån kristen, marxistisk, feministisk eller post­modern teoribildning hade förstås någonting helt annat inträffat. Men i den mödosamt hopkomna konsensus-skola vi faktiskt har, lyckades en enda monark bibehålla en smula mytologisk nimbus. På gott och ont är denne monark G. Vasa. Det räcker bra så.

4. "Låt riksdagen fatta beslut om förslaget till ny EU-konstitution. Det innebär ju ingen större förändring."
Att flera andra länder fann förändringen så stor att de gick in för folkomröstning kan bara tyda på att endast Sverige hade en EU-konstitution redan från början. Låt oss fira det på Nationaldagen!

5. "Nu måste vi svenskar förstå att vi är en del av Europa."
Här kommer detta vi igen. Och allt det som Någon menar att vi har eller inte har förstått, borde eller torde förstå med eller utan skola och dagspress. Detta trots att det i själva verket förhåller sig så att...

en del svenskar aldrig kommer att förstå någonting om någonting
   somliga svenskar är en del av östra Kurdistan
   vissa svenskar betraktar Europa som en del av Bryssel
   andra svenskar betraktar Riga eller Palma de Mallorca som delar av Sverige
   en del svenskar har förstått så mycket av Europa och historien som de bara mäktar här i livet
   somliga svenskar är en del av historien
   vissa svenskar betraktar unionen som Europa
   andra svenskar betraktar Europa som geografi och unionen som ideologi
   alltmedan...
   ett litet antal svenskar firar sitt land med en hälsningsritual som för femtio år sedan var gängse i en stor del av Europa och skrämde skiten ur resten, och ett stort antal svenskar inget högre begär än att få ta ansvar för sina egna liv och sitt eget firande - liv som utspelas i Sverige Europa Världen Universum...
   som vi skrev på skolhäftena när jag var liten, eftersom det var precis vad vi själva hade förstått i små post-Wasa svensk­europeiska skallar.





26 maj 2005


Karlfeldt, som jag skrev om i förra krönikan, hördes ofta gå omkring och nynna på sin skrivkammare, har hans änka berättat. Ibland sa han att han hörde en rytm han inte kunde bli fri ifrån, att det bara gällde att hitta orden till den. Så fortsatte han vankandet och nynnandet; ett sätt bland flera att dikta.
    Evert Taube är en person som givit upphov till fler anekdoter. En av mina favoriter är den när han under en semester plötsligt stod i Medelhavet och blängde, med vågorna upp till bröstet, så att hans följeslagerska måste fråga om något hänt. "Tyst! Jag diktar!" svarade han.
    Just då funderade Taube nog inte över ordval, rim och meter, såsom den nynnande EA Karlfeldt antagligen gjorde i skrivrummet. Min gissning är att Taube hade fått ett infall, eller inspiration som det på hans tid kallades.
    En författare av ett helt annat lynne, nämligen Gertrude Stein, påstod att det är förfärligt tidsödande att vara ett geni. Låt oss inte ödsla funderingar på vad genialitet kan sägas bestå av - hon hade iallafall rätt såtillvida att skapandet kräver en ofantlig massa tid.

Infallen sprutar som en sådd av tankefrön att odla i den hjärna som finns tillgänglig. Odlingen kräver stillasittande eller kringvandrande meditation. Skörden kan bli ettpar bra rader, som vanligen ska lagras till ett helt annat tillfälle. Inför det tillfället krävs timmarna med skrivverktyg, när det exakt rätta ordet ska naglas fast vid sidan eller skärmen. Sedan kommer revideringarna, som är ungefär som att lägga pussel med Akropolis.
    Därför är det inte att undra på att det är ett heltidsjobb att skriva. Men de flesta poeter har också ett annat jobb. Det är av den orsaken vi gör av med så mycket tid, trots att vi lever med en kroppspuls som hos småfåglar.


Under mina tonår brukade jag sitta med en skrivbok i knäet och anteckna vad folk sa eller hur vädret föll in i rummet. Sedan följde de någorlunda konforma år då den asociala ovanan lades bort till förmån för att skriva i huvudet. Så idag är det mycket troligt att det är diktar jag gör när jag promenerar, gräver i trädgården, går ut på balkongen under en fest, eller för den delen står med sjövatten upp till midjan.
    Jag tror att forna tiders poeter överdrev stundens och temperamentets betydelse. Att skriva gör man alltid, och varje rad för sig har nog krävt precis så mycket tid som den fått, inberäknat tiden på pendeltåget eller i tvättstugan eller andra bisarrt normala platser. Dessa timmar stjäl förvisso tid ifrån skapandet, men de må väl också tillföra något. Rent fysiskt, om inte annat.
    Inom idrotten finns ett fenomen som kallas: utan bredd, ingen höjd. Alla småknattarna, hela muskulaturen, vädret och heja­klacken - det är vad som krävs för att få fram en proffsspelare, eller ettpar bra rader.
    De kommer säkert till användning, så småningom.





10 maj 2005


"Karlfeldt har följt mig sedan jag var barn", säger jag när det behövs en förklaring till min förkärlek för denne skald. Eller "alla från Dalarna tycker om Karlfeldt".
    Genom att säga så medger jag att det krävs förklaringar till uppskattningen av god poesi. Då vore en bättre förklaring att arbetar- och bondesläkterna faktiskt erbjöd ett genomkänt lyriskt arv. Den klassanalys som menar att obildade människor inte har råd med poesi hörsammades aldrig av de mina. Jag sövdes i någons knä till Anderssons lågmälda Tiggaren från Luossa, väcktes av Frödings rumlande skald Wennerbom med butelj i hand. Far med hemlängtan läste Karlfeldts Träslottet. Morbror muraren återgav Ferlins Med många kulörta lyktor.
    Den dikten slutar med att vi måste orka leva utan lyktor - något jag inte kunde acceptera varken för arbetarklassens eller min egen räkning. Ljus måste alltid lysa! "Små lyktor går ut och går in", som på Anderssons Brooklandsvägen.
   Märk väl att kvinnliga diktare inte hördes av i mina släkter. Kanske strofer av Boye, sedan Löwenhjelm när jag blev stor nog att deklamera. Men patriarkatets klassiker höll vi oss till. Ännu på 60-talet var Södergrans modernism för översinnnlig för klaner vars vardag tolkades av Marx respektive Luther, och realismen hos Åkesson var alltför påtagligt reell för dem som själva kokat lort. Av boksidorna väntade man sig små lyktor.

Om bondesläkten fick Karlfeldt ur sitt eget Dalarna, varifrån kom då Andersson och Ferlin till snickare, kokerskor och typografer? Nog fanns en privat konstnärsådra som fick murarna att lära frescomåleri av italienska immigranter och mammorna att rita upp världens bästa lekpark. Den ådran kan förklara kärleken till det lästa, men själva läsningen kristalliserades ur det som idag kallas Arbetarrörelsens bildningstradition. I studiecirklar och på folkhög­skolor grodde glädjen och stoltheten i erövringen av orden - inte enbart vardag, utan de bärande och närande orden. Den tradi­tionen innebar: Ingen ska få oss att känna oss sämre än vi är! och diktarna är på vår sida!
    En sådan tradition kan vara den klassbetingade preferens som förklarar varför jag gillar god poesi. Traditionen till trots finns det idag en arbetarklass som menar att det är såpa och reklam som tillåter dem att må lite bättre än vad de gör! medan diktarna är på magisterns sida!
    Om och endast om konsten innehar en universell potential, finns i detta en annan förklaring. Mina tolvåriga förortselever stred entusiastiskt och verbalt om bästa dikten: var det Lugns "här bor lilla Liselotte/och hennes taskiga mamma", eller Topelius' "blommande sköna dalar, hem för hjärtats ro". Vitt skilda dikter baserade på skilda stoff - men välbekant för barnen. Poeterna kom med de bärande närande orden, ända in i vårdnadstvist och sommarlängtan.

Jo, för att bry sig om Karlfeldt måste man kanske vara från Dalarna. Men med sina öron och sitt förstånd visade barnen att både diktare och lärare behövs. Om vi har något att säga.





27 april 2005


När jag började arbeta som lärare fick jag lära mig att vara på min vakt mot barnens tekniska avkodning, eftersom det är möjligt att uttala bokstäverna högt och rätt utan att för den skull läsa. "att läsa" inbegriper att du också via tecknen tillägnar dig en förstå­else.
    Lite senare i livet, ute i världen på egen hand, märkte jag att avkodningen heller inte är så dum att behärska - inte när det främmande alfabetet förvandlas från ett hinder till en intressant frågeställning. Jag kom så långt att jag en gång, lite vilse i Kairo, kunde utläsa ordet "gata" på skylten med kalligraferad arabiska. Värdefull kunskap? Det beror på hur man ser det. Mitt sällskap ville gärna veta om det var Storgatan eller Kungsgatan vi befann oss på, så han var inte särskilt imponerad.

Jag har bekanta som ur berghällar kan utläsa vad inlandsisen en gång gjorde med sjöar och granskogar, eller som vid tofsvipornas ankomst drar paralleller till somrar femtio år tillbaka i tiden och de följande förändringarna i väderlek och odlingsmönster. Det är ett alfabet jag aldrig har lärt mig. Men det hade farbror Melker på Saltkråkan. När Pelle och han var vilse, skulle han lära Pelle läsa i Naturens Stora Bok. Efter många om och men hade han av mossor och lavar lyckats lista ut vartåt norr var beläget. Pelle begrundade detta, och sa: Pappa, står det inte i dendär boken var Snickargården ligger?
    Melker gjorde som jag på dendär gatan i Kairo. Fick fram någorlunda riktig information, fastän utan den verkligt betydel­sebärande biten.

Båda exemplen handlar om teknisk läsning. De erfarna pedago­gerna hade rätt i att den inte automatiskt grundar en förståelse. Men jag vill också gärna tänka mig en tecknisk läsning.
    Det teckniska utspelas i lagren mellan natur och avsiktligt språk, i de kulturella artefakterna, glimtarna av allt det som många människor gjort under en lång följd av år. Ohjälpligt lämnar vi tecken efter oss. De kan vara kjolfållar och slipsvanor, spår i kullersten, gatlyktornas färg, gester på en balkong, bilskyltar och smörgåspålägg. Det kan vara små flickors och pojkars lek, och om de vistas på samma ställe eller olika. Minnesvärda fraser från stora författare hör hit, liksom pipen från mycket små burfåglar. För att inte tala om löpsedlarnas färska skrik parade med den ourtvättbara lukten ur innerstadsportar.
    Att filosofera över sådana småsaker och drista sig till att dra mer eller mindre övervägda slutsatser ur det kan kallas tecken­tydning eller intuition. Resultatet kanske bara blir en bekräftelse av förutfattade meningar, men det kan också ge tänkandet en ny intrycksstyrd impuls. Och inuti huvudet känns det precis som när man läser.

Naturen vill vi gärna se som vilande i sig själv, även om den sällan gör det i nutida industriländer. För dem som kan dess alfabet är den ännu läsbar. Samhällsbyggen och det mänskliga samspelet i dem vilar på den uppsättning konventioner vi bestämt oss för att använda som språk. De har också en läsbarhet, om vi använder alla alfabet som står oss till buds.





9 april 2005


Att få synen åter
När snön försvinner - när äntligen det gråmelerade småskitiga formlösa täcket smälter ihop till plaskande vattubäckar och livet som hållits i karantän återtar spelytan - då är det som att få synen åter.
    Det är märkligt att alla barn färglägger trädstammar i brunt. Trädstammar är vanligen grå med svarta och gröna skiftningar, eller bruna med gult. Björknäver under okammade dryadlockar är speciell och omöjlig att missta sig på, en björk kan minsta barn rita. Tallstammar är röda, och granstammar, det lilla man ser mellan vasst otäckt grenverk, går i minkigt silverbeige, men om barnen målar på det viset skickas de antagligen på synunder­sökning.
    2005 var det år då våren kom på långfredagen. Två nässel­fjärilar, yrvakna i solvärmen, utförde då ett sladdrigt pas de deux över skummjölksfärgad snö, med närmast japansk effekt. Det är förresten inte så sällan som våren i sin återhållsamma estetik påminner om japanska träsnitt. Ettpar-tre videkvistar i stenvas bildar i mitt prosaiska kök en kakemono, tills barnen kräver vippor i gult och lila för att fira godisets och uppståndelsens högtid.

Inte sedan i påskas har jag varit ute i naturen, och då var den som sagt under all kritik, alltså under snö. Det var faktiskt i Råsunda som jag fick synen åter - dock inte förståndet, eftersom jag så småningom märkte att jag lodade omkring mitt i gatan. Det var tvunget, för att ta in så mycket som möjligt av de villaträd­gårdar där växterna börjat andas frihet igen.
    Men vissa tidiga arter kan jag inte med. Snödroppar är prudentliga anemiska små våp som bara predikar tålamod, och krokus erbjuder en lätt obscen orientalistisk prakt på fel ställe. Vad jag letar efter är den enstaka solreflexen av tussilago, vägkantens utspridda uppstickare. Vissa år måste man söka dem under snön, krafsa fram vårtiga små stjälkar att spetsa på tumnageln och sätta i mossa därhemma så att de växer och slår ut, som hillebarder. Men scillan behöver man inte leta efter! I en rafsig matta av gamla löv breder de ut sig i lysande blått, ett förebud om hur ännu inte islossade insjöar kommer att te sig om ettpar månader. Man kan inte plocka scilla, de antar en uppsyn av barskt stålblått för att sedan snopet sloka i handen, men detta förvildade parkblomster har en extraordinär överlevnads­potential i vår förortsnatur.

Förortsnatur - detdär som vi lekte i en gång, det som ser ut som överblivna rester fast det är mycket möjligt att det omsorgsfullt sparades ut av fyrtio-femtiotalens arkitekter. Istidshällar slipade till en mättad grårosa nyans och under dem den kyligt lila skugga som håller snöfläckarna kvar. Tjockt tovigt fjolårsgräs, lövhögar som ännu doftar svagt av svamp, och ekollon som ätits av generationers fantasifigurer.
    Från Råsunda kom jag ut på Järvafältet, nästan riktig natur men överbliven också den. Scooterspår i fet grå lera, tätt intill den svarta lersorten med tusentals rottrådar. Dimmigt skära ringduvor hooar från asparnas gracila svarta grenar - varför trycker de inne i det fuktiga dunklet i slyn? När det ute på gärdet, gömt i tuvorna, växer tussilago och späda nässelblad, och det är som att få synen åter.





29 mars 2005


I den förra krönikan skrev jag om min ovilja eller oförmåga att hitta på, ett ungdomligt sanningskrav som avhöll mig från att gå in i den krävande uppgiften att skriva en roman. Men bland den läsande publiken existerar en utbredd föreställning om att prosa skulle vara mer verklig, mindre fantasifull än poesin.
    Det verklighetsnära i en roman är antagligen en minsta ge­mensam nämnare, det allmänmänskliga. Till och med när romanen skildrar udda existenser under extrema omständigheter erbjuder den goda berättaren öppningar för igenkännande. Poesin kan kännas världsfrånvänd och svårtillgänglig i det att den söker det unikt individuella, och för att nå fram till det måste trolla med språket.

I en intervju fick jag en gång den inte så ovanliga frågan varför jag skriver poesi, och det var med viss förvåning jag hörde mig själv säga: "För att åstadkomma en sanning, det som står på sidan ska vara sant". I tryck såg det ohjälpligt pretentiöst ut, men svaret gavs i en impuls av uppriktighet. Dock hastar jag att tillägga - ifall det skulle behövas - att det givetvis inte avser en proklamation utan syftar på den subjektiva sanningen, den individuella, som märkligt nog låter sig mejslas fram ur vissa specifika ljud- och bokstavskombinationer men inte ur andra.
    Inte ett påhitt för att spela charader med språket eller läsaren. Inte heller den privata trösten eller kompensationen. De är nog så verkliga, men behöver för den skull inte vara mer intressanta än till exempel motorcykeldelar. Verbalt exalterade behov sammanfaller sällan med de rätta orden, de utvalda ord som skapar en helhet utan att texten ropar "lögnare" åt skribenten.

Ärkebiskop Hammar tycktes ha förstått detta, fast från ett helt annat håll, när han i en replik till kristna bokstavstrogna sa att evangelierna ska förstås som poesi. Som vanligt fick han ovett. De som valt att läsa Bibeln som forskningsrön eller förhållnings­order visade sig dessutom sakna de mest elementära begrepp om poesi, så de anklagade Hammar för att ha sagt att evangelierna bara är "påhitt", fria fantasier. Men jag är säker på att han menade att vi bör försöka oss på likartade förhållningssätt till religiösa och konstnärliga uttryck, använda vårt inre öra - för en inre förståelse krävs om det är en inre sanning vi vill möta. Och dess innehåll är inte exakt ekvivalent med den omgivning vi kallar verkligheten.

Att göra den distinktionen - mellan sanning och verklighet - har jag faktiskt lånat av en romanförfattare, Vicki Baum. Hon började som harpist i Wien och slutade som manusförfattare i Hollywood. Jag antar att musiken var hennes sanning, brödskrivandet hennes verklighet.
    Goda romaner går alltså att uppleva som verkliga. Ju bättre påhitt, desto närmare oss själva; sinnligt, konkret, igenkännligt. Poesi ska, i sina klaraste ögonblick, upplevas som sann. Eftersom den är djupt individuell är det kanske bara en strof eller fras vi tar till oss, olika för varje läsare. Men den strofen kan å andra sidan följa oss under flera år. Den kristalliseras till en magisk sten i fickan, ett litet bevis på att vi har vår egen själ i behåll.





14 mars 2005


På Lärarhögskolan konsumerade vi litteraturhistoria i en rätlinjig kronologisk kortversion med tyngden på romankonsten. Detdär med inledning, exposé, intrig, gestaltning, sammanflätning, miljö och avslutning gjorde mig av någon anledning höggradigt upprörd. På den tiden blev jag upprörd av allting från USA-imperialismen till fel rollbesättning på Operan. Ifråga om romanen härstammade upprördheten ur sanningspatos, och med det som utgångspunkt skrev jag något liknande en essä, med titeln "Att inte skriva romaner". Jag gjorde också en ovetenskaplig undersökning som visade att vem som helst kan identifiera om en mening utgör början eller slutrad i en roman. Med detta menade jag att en konvention var avslöjad, för i livet finns ingen början, det inkonsekventa intrigmakandet står vi själva för, och det enda slutet är gemensamt för oss alla.
    Detdär är ganska självklart. Den lika självklara invändningen är att urval, gruppering och konsekvens är en av de saker som skiljer konst från liv. Som halvutbildad skådespelare hade jag det klart för mig när det gäller scenen - att den inte är ett rum med fjärde väggen borta, utan en iscensättning av ett utsnitt - men det bortsåg jag från i min gränslösa irritation på romanformen och min längtan efter sanna texter.

Idag har jag ingen utpräglad hållning till romaner mer än att jag med stor behållning läser somliga. Det finns inget speciellt mönster i vad jag uppskattar utom att jag föredrar kvinnliga berättare; Borta med Vinden gjorde större intryck än Krig och Fred. Mest bryr jag mig om det som enligt kritikerna är irrelevant, nämligen vad boken handlar om. Bra berättare får mig att bry mig om hur det går. Än i denna dag har jag nog inte förstått den verkliga finessen med romaner.
    I mitt eget skrivande har jag nyttjat åtskilliga genrer: poesi, dagbok, noveller, brev, lyrisk prosa, aforismer, dialog, mosaik, artiklar och gubevare mig även utredningar. Bestående är min ungdoms trossats "att inte skriva romaner", men jag kan inte skryta med att det är ett principiellt avstående. I ärlighetens namn kan jag ju inte skriva dem. Den fantasi jag möjligen besitter behöver jag för att leva.
    John Irving lät en gång en av sina romanfigurer, också hon författare, säga att ingen människa hon träffar i verkliga livet är så spännande och fascinerande som de karaktärer hon skapar. Ett ganska sorgligt yttrande som förefaller komma från någon som skaffat sig väldigt tråkiga vänner. Aldrig skulle jag kunna uppfinna personligheter som är lika oavbrutet fascinerande som min familj och mina väninnor! Jag vill bara skriva om dem jag känner, men de vill inte bli omskrivna av mig. Om jag då anstränger mig till det yttersta för att skapa en påhittad karaktär slutar han ändå som en aspekt av mig själv. Något annat liv har jag inte att komma med.

Idag kan jag därför se romanens stora fördel. Den ger snabbfakta för en som inte hunnit leva alla liv samtidigt. Se Colette som en lathund till Paris' varietésväng vid förra sekelskiftet, ta Austen för att vila ut på engelska landsbygden, genomlid efterkrigstidens Tyskland med Böll. Visst kan man skratta åt att min bild av första världskriget erbjöds av dottern till Anne på Grönkulla (Lilla Marilla). Men jag skrattar inte åt L.M.Montgomery, och avrättar inte längre romanen.





28 februari 2005


Den norske socialantropologen Hylland-Eriksen skriver i sin bok "Rötter och fötter" om människans starka drift att flytta sig, bryta ny mark, driva på och förändra, och det lika starka behovet att stå kvar, behålla sin plats i tiden och sammanhanget. Han menar att identiteten formas lika mycket av att flytta som av att stanna, av samspelet däremellan.
    Visst finns renodlade typer, som bonden och vagabonden, där den ena aldrig rör sig utanför byns torvor medan den andra befinner sig i ständigt resande. Men de är undantag. De förenas i Snusmumriken som alltid ger sig av och alltid kommer tillbaka till idyllen i dalen.
    När jag för många år sedan läste en bok om nomadfolk insåg jag att de faktiskt inte bara dräller omkring där på tundran eller savannen i desperat jakt på bete. De är i hög grad bofasta, men bor på två ställen. Sommarviste, vinterviste; livet format efter det cykliska året.

I förra krönikan skrev jag om styrkan i att återvända hem, och trodde att det skulle bli reaktioner på den beskrivna privilegie­situationen. Alla har inte ett hem - och att ha två, utan att ens dela nomadens hårda villkor, är ren lyx.
    Ett hem förkroppsligat i en bit mark eller ett bygge underlättar det mer existensiella hemmahörandet. På ett plan är hemmet en dröm, något inom oss. Till och med den hemlösa i tunnelbaneupp­gången eller de som lever i exil utan möjlighet att återvända kan ha ett hem i hjärtat, även om det är en längtan eller ett minne. Vanligen finns det en orsak till att de befinner sig i den utsatta situationen, och även om det är en avskyvärd orsak ingår deras tragiska livsöde i ett sammanhang.
    Men det finns människor som fullständigt saknar tillhörighet, inte bara i rummet utan kanske ännu starkare i tiden. De känner sig lurade av livet utan att veta varför, de har inget särskilt att minnas och ingen framtidstro. De ser bara sitt trista nu, och känner sig hotade om någon med fel utseende handlar i korv­kiosken. Därför försvarar de med tjurlik uppsyn den lilla biten asfalt de har under kängorna.
    Trygga människor blir inte rasister. Jo, kanske under inflytande av dekadent pseudovetenskap som kan te sig salongsfähigt provokativ, men isåfall är de inte rasister på gatan. Där står de otrygga, de som har vare sig rötter att få styrka ur eller fötter att dra iväg med, så att de måste skapa sin identitet ur negationer. Och då är de iallafall inte bögar, svartingar, lättingar, äckliga, och det räcker för att kollektiv historia och eget värde ska uppfinnas av några kilo muskelmassa på en gatsten.

Om det är något jag innerligt unnar varje medmänniska så är det tillhörighet, sammanhang. Både rötter och fötter. Om man är fritt svävande världsmedborgare eller inbiten soffpotatis, om man som nomaden pendlar i cykler eller om man byter liv genom uppbrott, finns likväl det väsentliga; ett förflutet och en möjlig framtid. För den som levt sitt liv i ständig brist finns ingetdera. Och för dem som flytt eller fördrivits gäller i bästa fall ett omvänt Bibel-ord: En människa kan förlora hela världen, och behålla sin själ.





14 februari 2005


Jag tog en paus. Gärdsgården jag stått och hängt vid finns inte ens, men det gör väl inget. I den mån jag själv finns, har jag blivit så kulturrelativistisk att jag börjar gilla den moderna sortens stängsel; vita elektrifierade band som blåser av om hösten. Likaså har jag börjat uppskatta att se höet skördas i plastpåsar. Som barn såg jag hässjorna slutta nedåt sjön. Nu ligger det vita balar utspridda över hela åkern, att tas in vid behov. Det visar att någon fortfarande behöver hö. Två balar ligger invid vår laduknut, vilket ser tryggt ut - som om människor som inte behövs, fortfarande finns.

Det sägs att man aldrig kommer över sin barndom. Min utspelades bara delvis i en bondby, men det är de delarna som jag aldrig kommer över. Idag är familjejordbruken omöjliga. En småbonde är en företagare som också har åkeri, snöröjning eller gårdsbutik för sin försörjning. Mycket ont är därmed passerat, i synnerhet det tredubbla kvinnoarbetet. Men bonden själv klagar över sin ensamhet, över att inte riktigt finnas.
    Häromdagen såg jag tre skräcködlor till traktorer parkerade på samma gärde, alldeles för litet för att hålla för anstormningen. Tre små gubbar i keps gick runt runt sina maskiner. De pratade lite och pekade. Hygge här, stängsel där och vem ska köra först över bäcken? Fort gick det inte, men roligt såg de ut att ha när det äntligen kört ihop sig.

Det är lätt att romantisera lantbruket för fyrtio år sedan eller ännu längre tillbaka i tiden, slåtter som på Karlfeldts och Hemsöbornas tid. Den var ett skitjobb, men det motsäger inte att de ibland hade roligt, skaran som gick och svettades bland flugorna, fikade i skuggan, berättade historier. En 85-årig bonde påminde mig om det helt nyligen: "Minns du när vi körde hö?" sa han. "Vad roligt det var!" Den gubben har uschlats med höet varenda sommar i hela sitt liv. Samma handgrepp, olika drängar. För mig var det ett självvalt sommarjobb - inte svårt att minnas det lustfyllda i att tjäna några tior en het julivecka. Men vad var det som var roligt för honom? Att ungdomarna var med och ryckte in? Eller visste han redan då att han skulle bli obehövlig, sitta i skuggan invid syrenhäcken medan sonen kör in höet på ettpar dagar, regn eller ej.

Det är därför jag alltid åker hem när det behövs - eller när jag inte behövs. Kröka tårna i farfars åkrar, den förbaskade cementhårda lerjorden där generationer grävt ryggen av sig. Skölja händerna i ån för att känna om den luktar snö, döda löv, järnmalm, fiskrens, regn i näckrosor, soldränkt trä eller allt blandat, själva insjödoften. Stå och hänga mot en gärdsgård... nej visst, den finns inte längre, lika lite som mina förmödrar. Men jag själv finns nog ett tag till, trots allt. Och lärde jag något av min gamla bondesläkt så är det att det finns bara en sak att göra - nämligen det man ska göra.
    Som höbärgare, mjölkerska och vallpiga blev jag aldrig nåt vidare, som skogsavverkare är jag urusel, med höns saknar jag tålamod, att jaga fick jag aldrig lära mig, och nog är det ganska svårt att skilja råg och korn åt? Alltså är det inte vad jag ska göra. Men penna och papper uppfanns för min skull, och till och med denhär byn är numera uppkopplad på nätet. Bönderna hade rätt i att det inte är så mycket av ett val. Man har bara att göra det som man är satt på jorden för att göra.





14 december 2004


På tunnelbanan finns en mycket sorglig julreklam uppsatt. Bilden visar jultomten sittande i en tom biosalong. På filmduken syns bara orden "the End". Bildtexten lyder: I år är det ingen som behöver dig. Jag vet inte vilken extravagant gåva som är tänkt att få säljskjuts av detta dystra budskap, och att jag blivit så gripen av den ödsliga biografen beror inte på att jag tycker synd om tomten, utan om mig själv.
    Var det inte något som pågick där, som fyllde hela duken? Ett flimmer av färg och folk, roller och repliker, intrig och stämning. Det var väl mitt liv, antar jag. Men filmen är slut nu, och inte nog med det - det var ingen annan som såg den. Det var bara jag som var intresserad, och i år är det ingen som behöver mig.

Konkret och akut handlar det om arbetslöshet. Det egendomliga i att somliga människor är hysteriskt upptagna och andra inte upptas alls. Accelerationsfaktorn i sjukförsäkringarna, att en del arbetar sig sjuka medan andra insjuknar för att de hindras från att arbeta. Eller den olösta resten i pensionsekvationen, där de som har jobb ska hålla på tills de är sjuttio och övriga inte får jobba vid någon ålder. Den som drabbas får två banala sanningar körda i halsen, nämligen att alla inte kan vinna och att livet är orättvist. Lägg till det harmen över att ha blivit lurad - att ha blivit lärd att det ordnar sig för den som arbetar och försöker, är duktig och gör sitt bästa, men sedan tvingas inse att slump och manipulation är minst lika viktiga.

Om allt vore som förr kunde den obehövlige tomten och jag sätta oss på nån översnöad gammal gärdsgård, ta fram fickpluntan och klaga över att allt inte är som förr. Men det vore inte hälsosamt. Snart finns det inte en sak man kan ta sig till, utom dem man redan prövat som inte hjälpte då heller.
    "Bitterheten saknar publik" sade en gång förre ministern Bengt Göransson. Det var ett mer elegant uttryck för att ingen lyssnar på en som bara gnäller. Helt och hållet rätt hade han inte, för det finns en utåtvänd bitterhet släkt med cynismen, som är ordrik och omväxlande och ännu söker nya uppslag, om också bara för att kvicktänkt avfärda dem. Den sorten kan vara ganska underhållan­de eller lärorik. Men den inåtvända bitterheten, förgrämdheten, den som envetet mal ohämnade oförrätter, varv på varv, det är den som träter, nöter, fräter. Förgrämdheten saknar publik och ska ingen ha, för den ger rostskador på själen.

Tomten har det rätta sinnelaget och klarar sig säkert trots diskriminerande reklam. Men för egen del ska jag ta och leta rätt på dendär gärdsgården nu. Där jag kan stå och glo sedan, för det har jag åtminstone aldrig hört omtalas som en framgångsväg. Det är bara ett ställe att stå på. En hel generation obehövda bönder har gjort det före mig.
    Frusna åkrar och kråkors krax. Isiga sjöar under mulna skyar. En avskavd lada börjar sjunka ned i backen, en oanvänd harv står och rostar halvvägs in i dungen. Ett slags hem, för den som inte kan gå framåt får gå tillbaka.
    I och med detta gör jag ett uppehåll. Goda helger önskas er alla!





30 november 2004


På konferens i Washington DC hörde jag en svensk beskriva hur vår välfärdsmodell sköts i sank. För att roa publiken raljerade han med det svenska ”högskatterekordet” som de små liven (vi, alltså) tror att vi vill ha, men i huvudsak talade han väl. Hans retoriska grepp var att likna välfärdsmodellen vid ett skepp. Hans misstag var att inte inse behovet av ett ankare hos alla fartyg från spökpråmar till drömyachter.
    I svenska själar förankrades aldrig välfärdsskeppet, ej heller hamrade vi in i skallen att modellen är vår, byggd med gemensamma krafter. Också på den tiden när välfärden var en källa till stolthet omtalades den som en perfekt konstruktion av varvets experter, aldrig som vårt hemsnickeri. Sedan startade leken Sänka skepp, där Svenska Arbetsgivareföreningen var en av de duktigaste spelarna. Men trots en både intensiv och långsiktig kampanj hade de svårt att övertyga de små liven (oss, alltså) om att nyliberalismen var bästa vinden i seglen. SAF var faktiskt lika dåliga på drömförankring som diverse sociala ingenjörer och demokrater. Men det var inte så svårt att få oss till ett folk av tvivlare, för finns det något mer skeptiskt än bönder så är det väl före detta bönder.
    USA håller sig med en annan typ av experter. Istället för att bygga välfärd förankrar de drömmar - säkrar dem så djupt i själens ocean att ingen minns hur de kom dit.
    Jag blev varnad för att gå två kvarter bort från Vita Huset, för där låg de skitigaste luffarna i hela staten Virginia. Men när tevejournalisterna kom förbi lyfte gubbarna på presenningen och kvad: ”Demahcracy is great” eller ”I’m proud to be Amurrrican!” Varför det? Hur kom de på en sådan idé? De andra svenskarna som såg lika mycket teve som jag borde ha ryst åt den hjärntvätt som tycktes ha ägt rum, men istället fann de något ståtligt i lojaliteten. Jo bevars, hos oss saknas den ju.

Kollektiva drömmar är kusliga. På dem kan mäktiga imperier resas.
    Visserligen är det sant att varje människa är i stånd att fatta rationella beslut med inbakad solidaritet. Men det är också sant att ingen människa kan svära sig fri från att fatta sentimentala, slumpmässiga eller trotsiga beslut, eller inga beslut alls, bara oklokt hoppas på det bästa. Och det är då smådjävlarna som är bra på drömförankring hittar kedjan. Ibland säger de: Miljonär kan vem som helst bli. Ibland säger de: Skit i politiken. I USA säger de: Amurrrica is freedahm.
    Kollektiva drömmar är kusliga. Är det därmed omöjligt att någonsin förankra dem för en god sak? Kollektiv dumhet vet vi vad det är, men har vi någonsin provat kollektiv klokskap?
    Vi kanske provade den. Vi kanske befann den leda åt Sibirien till.

Times Square på Manhattan; ett av världens centrum. Där blev jag stående, i stilla betraktan av ljusreklamernas mordförsök på varandra och synnerverna. Vad jag såg var skylten Coca-Cola.
    I världens centrum rödfärgas ögonloberna av detta nästan sekelgamla meddelande. Du som under hårda strapatser fotvandrar till Lamans palats i Tibet är tokig pilgrim. Du som promenerar till Times Square är turist och normal. Låt oss kalla det collektiv cokeskap. Klokskapen och individualiteten tycks inte ha kommit mycket längre än så.





14 november 2004


Minns ni den? Småskolans kollektiva förödmjukelse när Någon hade hällt ut alla färgburkarna så Alla måste räkna istället för rita. "Använd inte kollektiva bestraffningar" sades redan på Lärarhög­skolan. Ändå går de aldrig riktigt helt ur tiden. I mystisk bemärkel­se är gruppmedlemmar varandras likar.
    I en liten lokal vänsterpartiförening satt vi häromkvällen och diskuterade om man kan be om ursäkt för vad någon annan har gjort. Vi ansåg oss inte vara kollektivt medskyldiga till kränkningar som begicks innan vi föddes eller när vi satt i skolan och deppade över uthällda färgburkar. "Då ska det gälla tyskarna också!" sa en kamrat uppfordrande.

Tänk vilka kategorier vi håller oss med. "Tyskarna" - och genast visste alla att hon syftade på utrotningslägren. "Tyskarna" betyder inte Heines och Beethovens gynnare, inte heller sexårige Ahmet i Kreuzberg. "Tyskarna" betyder mördarna och deras efterlevande - trots att upprinnelsen till brottet borde sökas hos föregångarna. Sannerligen, de så kallade tyskarna behöver inte be om ursäkt, iallafall inte för det vi vanligen menar.

Ansvar är något annat. Går jag in i ett politiskt parti är det mitt ansvar att ta reda på dess historia och verk. Sak samma när jag väljer ett yrke. Som lärare delar jag ansvaret för läskunnighetens ljus och för barnkinder svullna av slag, men jag ska inte ha vare sig äran eller skulden för det. Och vetenskaparen - inte ber hon om ursäkt för att atombomben uppfanns, inte kan hon skryta med att ha tagit fram penicillinet, men jag är säker på att många vetenskapare inser sitt ansvar för vad som inom denna grupp är möjligt att åstadkomma i ljuset av vad som faktiskt åstadkommits.

Men är det möjligt att säga detsamma om nationalstaten? Att välja födelseort går inte, och grupptillhörigheten är minst sagt svårdefinierad ju mer vi lägger in i den.
    Som infödd svensk kan jag inte samtidigt vara stolt över Karlfeldts dikter och skämmas över rasbiologiska institutet, kan inte be samerna om ursäkt samtidigt som vietnameserna tackar för stödet (vems, mitt?) I frivilligt ansvar kan jag bara ta reda på så mycket som möjligt om vad som har hänt här och vad eller vem som förorsakade det, och detsamma gäller förstås för andra nationalstater, andra godtyckliga kategorier.
    Påven kan be om ursäkt för katolska kyrkans missgärningar, för hans organisation är en sammanhållen kropp och varje påve är alla påvar - det vill säga, det finns bara en påve, oavsett vilken man som bär den lustiga hatten. Det är i denna anda av mystik som kollektiva bestraffningar utdelas och ursäkter krävs, och det är enbart denna organiska samhörighet som låter oss ta åt oss äran av andras bedrifter i skidbacken eller FN.

Europa har en skuld gentemot resten av världen, men varje europé har det inte med nödvändighet. Den unika individens frihet finns i europeisk retorik, och ligger det något i den idén måste vi avstå från grupptillhörighetens mystik och ta ett historiskt ansvar.





31 oktober 2004


Skriver jag någonsin en handbok i vett & etikett ska den heta "Men håll mun på begravningar åtminstone". Att prata, även dumheter, är en mänsklig rättighet. FN:s stentavla om yttrande­frihet innebär att varenda lallande fåne i vilket lunchrum som helst straffritt får fortsätta att bre ut sig. Men det är inte en mänsklig skyldighet att se till att det pratas. Därför - håll mun på begravningar åtminstone.
    Att stå framför någon som sörjer kan kännas pinsamt. Att då säga vad som helst som låter snällt är bara mänskligt. Men vem har sagt att mänskligt ät synonymt med ursäktligt? (Öh, jag tror det är jag som har sagt det. Okej:) Det är inte oförlåtligt att vara klumpig, men att bara hålla sig till det formella är inte särskilt svårt. "Jag beklagar sorgen" kanske låter fyrkantigt, men eftersom det är sanningsenligt skapar det en liten ö av integritet, och detta är själva meningen med formalia.

Det finns folk som säger "Du kan förstås inte fatta att XY är borta." Men död betyder borta. Det är något av det enklaste som finns att förstå. Det är det komplicerade, mångfasetterade, färg­rika livet som är närmast ofattbart. Varför inte uttrycka respekt för saknaden istället för att gissa på de anhörigas fattningsför­måga.
    En annan replik är "Jag känner att YZ är med oss nu!" Fantastiskt - om någon av gästerna haft en paranormal upp­levelse skulle jag, helt seriöst, vilja ha reda på hur den tedde sig. Var den skrämmande eller lockande, var det en röst, ett ljussken eller bara en förnimmelse? Men mänskan som klämmer ur sig denhär repliken har vanligen inte haft någon upplevelse alls. Hon vill säga något fint; vi vill väl alla att de döda är med oss i sin frånvaro? Nej, för min del räcker det med de döda som hänger över axeln på mig när jag skriver. De behöver inte framträda på sin egen begravning också. Sorgehögtiden är till för de sörjande.
    Några vädrar sin oro över den egna klädseln - men om man undrar ifall bara axlar eller beige slips duger är det väl lika bra att inte ha det? Inte för att de sörjande ser till klädseln, och de som anmärker på den har inte på en högtid att göra. Men mellan dem finns ett skikt av närstående överlevare, kanske brorsbarn eller kolleger. Deras ledsna jämnmod skulle kunna störas av en felaktig detalj. Menar man allvar med sin omsorg kan man agera undvikande från början.
    Efter själva akten går en del gäster ut och börjar jämföra ceremoniel. "När farfar dog hade vi... på borgerliga begravningar... enligt luthersk ritual... ni skulle ha sett hos katolikerna... en officiant som är anarkist..." De glömmer resten av begravnings­tåget, de som går i det här och nu. Att prata om deras ceremoni visar inte insikt, utan frånvaro. Även om man deltar för arbets­lagets eller gammal släktskaps skull finns ingen orsak att som konnässörer recensera tillställningen.

Begravningen är till för de sörjande, och det enda pinsamma i att stå framför någon som sörjer är egentligen den oanständiga tacksamheten över att det inte är jag. Bara det borde kunna få oss att hålla mun på begravningar, åtminstone.





13 oktober 2004


Jag såg i tidningen att en orsak till att medelålders kvinnor med akademisk examen insjuknar, är att de slagit i glastaket och inte gjort den karriär de väntade sig. Det överraskade mig, eftersom det bara dagen innan stått i samma tidning att kvinnor inte blir sjuka överhuvudtaget. En sjukdom måste nämligen ha en diagnos, och en diagnos måste ha urskiljbara kriterier. Så är det med hjärtfel och blodpropp. Diffus värk saknar kriterier, går inte att diagnostisera, är alltså ingen sjukdom.
    Tänk att vi kvinnor inte ens kan bli sjuka ordentligt! Bara lite här och där, liksom. Jättetjejigt, ju. Först ett pipgnälligt ajj och sen försöka jobba på igen. Inget drama: ARGH, blå i ansiktet, blålyse! Då jävlar går det att ställa diagnos, och om den lyder "stendöd" kan man undra varför karln inte reagerade lite tidigare, sa ajj eller nåt. Ändå går det att banka liv i tillräckligt många herrar för att hålla bruttonationalprodukten uppe, om bara simulantskorna går in i grottekvarnen igen så att sjukkassan nyttjas endast av fåtalet klassiska isterbukar.
    Därför kändes det hjärtligt bekräftande när någon skrev att misslyckande och resignation i varje fall inte är hälsobringande. Sjukdomsetiketten är inget jag åstundar, för min del går det an att påstå att det är arvsynden som förorsakar smärtorna - men bara om man medger att det är samma arvsynd som förmenade oss den karriär vi väntade oss; en karl som inte var bättre stod i vägen. Kanske var han inte sämre heller, men det väsentliga är att han inte var bättre. Glastak byggs inte av en enastående himmelsskriande orättvisa. De bärs upp av varje gång, varje omärkligt förbigående.

Men förr i världen, som man säger när man menar vilken epok som helst från medeltiden till mormors barndom. Förr i världen, då höll sig folk minsann friska. Inte väntade de sig så mycket heller.
    "En s'a allri räkna ut nåe. De går än'å allri som en vill" brukade vi som studenter citera hustrun till Wollters' Raskens. Dialekten fick till och med ett namn: tevesmåländska. Förr i världen drabba­des folk av allt jävulstyg och lärde sig att de minsann aldrig skulle vänta sig något. Den ende som väntade sig något var Kal-Oska som gick i landsflykt för den skull. I den mån hans hustru väntade sig något fick hon också sota för det.
    Javisst ja, sot. Folk blev sjuka också förr i tiden. Men lungsoten har vi gjort oss av med. Den fruktade kräftan dör vi fortfarande i, men faktiskt som allt äldre. Värken, diffus eller precis, har vi fått för att leva med. Förr i världen kände de ryggen gå tvärt av på tvättbryggan eller timmerlasset. Antingen kämpade de vidare, eller lade sig ner och skrek tills någon reagerade. Idag har vi ett system som... nej, ursäkta. Igår, för bara några år sedan, hade vi ett system reagerade i tid, som tillät de fattiga att ta igen sig redan vid ajj. Idag visar utredningar att det som behövs är att folk jobbar på precis som i förrgår, jobbar tills vi spottar blod och inte tyar mer.
    För de stackars isterbukarnas sammanbrott finns ett slags beredskapsläge. Men om du är kvinna, ja då är redan dina förväntningar sjukdomsalstrande.





26 september 2004


På den senaste begravningen sa pastorn, med ett citat från Bibeln eller annan källa: "När vi sörjer ska vi inte göra det som de som saknar hopp." Djupsinnigt och välfunnet, tyckte jag, värt att fundera över. När saknas hopp, vilka är de som saknar hopp? Eller är det situationsbundet, att min sorg känns hopplös just nu men inte i ett större perspektiv... Men jag hann inte tänka så långt, för pastorn sullade nästan genast ned sitt uttalande med förklaringen att det endast gällde de kristna. Det är de som inte behöver förtvivla utan hopp. "Vi vet ju att vi ska mötas igen i den eviga glädjen hos Jesus", sa han.
    En sån liten feg, egoistisk pissmink! En såndär typ som alltid snikar åt sig de bästa bitarna och struntar i hur det går för alla andra, ja en såndär som till och med tycker det är fiffigt att ha försett sig först!
    Det må finnas en sund eller iallafall naturlig egoism som handlar om bästa bitarna - d.v.s. att jag räddar mina egna ungar först. Men det finns inget, inget sunt i att förnöjt konstatera att detta är vad jag gjort och resten kan vara detsamma.
    Författaren Pratchett anser att om det överhuvudtaget finns ett begrepp som synd, så innebär det att behandla människor som ting. Att synda är inte att göra fel eller vara elak - även om vi givetvis bör undvika det - utan synden är att förbryta sig mot livet. Att förtingliga människor eller strunta i världen. Vad jag nästan tänkte där under begravningen var, att det vore värt att bibringa mig själv en inställning som gör det möjligt att sörja personliga förluster i förtröstan om att livet självt fortsätter.

Kristendomen har jag alltid uppfattat som en vänlig och väl­menande religion. I dess heliga bok står bland annat att Gud älskade världen. Det står också att han efter skapelsen tyckte att hans verk var gott. Det kan man rikta invändningar emot, nämligen de synnerliga brister världen har. Men om skaparen i ett anfall av kosmisk spleen uppfann detta jämmerliga klot och sedan älskade det så mycket att han inte kunde slita sig från det - så att han offrade sin ende son, dristigt ingrep i människornas alldeles egen historia, försökte fixa det åt oss med farsoter och underverk, helgon och djävlar - om skaparen älskade världen så mycket, varför skulle då inte vi göra det.
    För några räcker kanske förhoppningen om att själva få mysa i Paradiset. Men vi som verkligen älskar världen, älskar den så mycket att den för en kosmisk minut betyder mer än vi själva, vi måste, när vi sörjer, göra det i hoppet om att livet ska fortsätta oss förutan, och att detta faktiskt är gott.

Vad en pastor står och säger en tisdag, i ett kapell i en av norra halvklotets oräkneliga kranskommuner, är antagligen betydelse­löst. Men det finns för många som snikar åt sig de bästa bitarna och är nöjda med det, för många som behandlar människorna som ting och i världen bara ser ett medel eller hinder för sig själva. Det är dessa syndare, de som inte älskar världen, som försätter andra människor i den outhärdliga situationen att sörja utan hopp.





13 september 2004


Sensommarlördag - men ett fyrtiotal personer har valt att stänga in sig i ABF:s funkisbunker i Stockholm för ett seminarium om poesins estetik och etik. Som resignerad arrangör av diverse ödsliga tillställningar, från revolutionär teoridebatt till barnsliga blockflöjtuppvisningar, är jag verkligen häpen. Tänk att det var just poetik folk ville ha!
    Under seminariet ställdes frågan om det är skillnad på manlig och kvinnlig poesi. Svaret blev, något inadekvat, att den enda skillnaden på män och kvinnor är att kvinnor kan föda barn. Det är att göra det enkelt för sig. Ett annat enkelt svar vore att det är skillnad på poesi - all poesi - så naturligtvis också på kvinnors och mäns. Men jag tror frågan gällde om det finns skillnader som förklaras av kön/genus?
    Om man är lika intresserad av sociologi som av biologi finns ännu en skillnad mellan kvinnor och män, nämligen att kvinnor är underordnade och ser världen ur underifrånperspektiv. Rimligen avspeglas detta i konsten, liksom mannens centralperspektiv och normgivande gör det. Att förneka genusordningen, som en del både kvinnor och män gör, är också ett sätt att spegla den. Konsten kan i sina gränsöverskridande, frigörande moment förringa genus' betydelse. Men konst utövas inte i ett asocialt vakum.

På seminariet satt vi och lyssnade på pojkarna, precis som i småskolan och i vartenda sammanhang efter den utom möjligtvis BB. Pojkarna pratar. Flickorna lyssnar, fnittrar eller frågar. Kanhända beror det på att vi flickor inte har haft en själ lika länge som de andra människorna. Männen hade en gång i tiden möjlig­het att medge kvinnosjälens existens. Idag är det männen som håller sig med en poetik och kvinnor som tar del av den.
    Det var inte så att männen på seminariet var ohyfsade och tystade ner kvinnorna. Det var heller inte så att kvinnorna var så bakom att vi inte kom på något att säga. Nej det var helt enkelt: som vanligt.
    Om undantagen används som grund för bedömning lyfts de dumbrutala männen upp som bevis, med den påföljden att de amazoner eller urmödrar som någon gång tagit över hålls fram som motbevis. Varje sådan diskussion förbigår det vanliga. Det som vi inte ser för att allt är som det brukar vara. På ABF-huset var det, bortsett från det ovanliga ämnesvalet, precis som det brukar.

Märks någon skillnad på kvinnlig och manlig poetik? Om så är gavs ingen möjlighet att upptäcka det denhär lördagen. Men det finns en sorts anemiska abstraktioner som jag med risk för att vara orättvis vill kalla manliga. De går ut på att inta förhållningssätt istället för att göra, och att ha idéer om idéer istället för om fenomen. Om detta ska föreställa estetik vill jag hellre utöva den - man kan ju plocka blommor eller köpa en klänning! Min preferens för dessa sysslor som kallas kvinnliga kan användas som argument för att kvinnor är ur stånd att formulera en poetik, de sinnliga små liven. Som bekant är vi ju också ur stånd att skriva den Stora Romanen som handlar om Seriösa Problem som Människor brottas med. Det är som det brukar - det är som förr. Precis som när det gällde själen för några århundraden sedan, eller rösträtten för några årtionden sedan, handlar det om att Den Ena kan godkänna Den Andra, och avgöra hur det normala ska se ut.





30 augusti 2004


"Så talar man om dödens majestät" var en replik i en pjäs som jag medverkade i på 70-talet. Den hette Doktor Jäkel och Krister Halm och var ett kammarspel med gotiska skräckinslag som utmynnade i en lovprisning av sexualiteten. Den var ingen succé. Om det är nödvändigt kan jag medge att den var ganska dålig. (Men ni måste hota med skorpioner innan jag säger att den var urusel.) Den ovan citerade repliken var inledningen till en monolog där majestätet lyftes från döden till "detdär andra, det som inte har ett enda vackert namn vare sig man kallar det knulla, älska, ligga med..." Ordet knulla var på den tiden så fult att vår tonårspublik försattes i upplösningstillstånd och missade den i och för sig självklara poängen; att sex är bättre än död. Ja, pjäsen var ganska dålig. Men jämfört med de estetiska kopplingar eros-död som man kan stöta på i konsten, måste jag dela pjäsens slutsats. Sex är bättre än död, även om jag tycker att båda är uppskrivna i överkant.

Det finns en förskräcklig stund på varje begravning, och det är när vi måste resa oss för kistan som bärs ut. "Så talar man om dödens majestät..." Vänner har lugnat mig med att det är av respekt för de anhöriga eller för personens minne som jag ska resa mig. Det skulle jag gärna göra - både stå i givakt och buga mig till marken för en del av mina döda vänner och deras övergivna släktingar. Men inte inför en kista fylld med en död kropp. Nej, jag kan inte. Jag menar, visst reser jag mig som de andra men tycker infamt illa om det. Akten visar att dödens så kallade majestät ännu imponerar, gör oss tafatta.
    Vi är rädda. Det kan det finnas anledning till. Men varför demonstrera rädsla i sitt kroppsspråk på ett sätt som anknyter till vördnad?

Vem reser sig för livet? Varje gång -
för tussilagon i den leriga dikesrenen, för vitsipporna under björkarna, för liljekonvaljerna i dungen, för gullvivor i oregelbundna fläckar, för smörblommor, midsommarblomster, prästkragar och blåklockor i ängen, för linnean i skogen, för mjölkörten och renfanan - sedan blir det glest, men fortfarande kan rabattens solrosor trotsa det annalkande mörkret.
    Kanske vi reser oss i andanom för vimsiga lamm, slickande kalvar och illröda bebisar. Men vem vördar den tjatiga morsan, den gaggiga jakthunden eller en rosenrabatt anlupen av bladlöss? För detta är Livet - inte som majestätiskt påfund, inte heller renodlat i ett extatiskt utbrott av sexualitet, utan livet självt. En ofattbar mångfald, en myriad yttringar, från den första amöbans insug till den sista galaxens eruption. Skulle de inte räckta till för att väcka vördnad.
    Eller består dödens majestät i dess enfald, att den alltid ser likadan ut? Slutet kan bara vara ett. Det kan skrämma oss och är värt eftertanke. Men det finns väl ingen som andaktsfullt reser sig upp när någon går ut med soporna?





16 augusti 2004


Vi hade roligt...
det är vad jag vet bäst, hur roligt vi hade, vänner och kamrater. Vi festade och grälade, vi älskade och baktalade varandra, vi söp ikapp och kom med presenter, ja varje möte var som en liten present då när vi hade så roligt. Medan vi arbetade och kalasade trodde vi på ett bättre samhälle, eller åtminstone ett bättre parti, eller iallafall någonting som var bättre. Det kom bakslag och bakfyllor. Några muttrade om "förr i världen" som om sorg vore något skamligt. Andra bytte fältslag och festsal, begärde bara att få arbeta vidare, vilket är ganska blygsamt, och att ha roligt, vilket anses vara pretentiöst. Men vi fick faktiskt bådadera genom flit och tur och våra underbara egon!
   Nej, jag talar inte om en förliden ungdomstid. Uppriktigt sagt, då fjantade man väl mest runt? Var tvärsäker på allting utom hur man skulle bete sig, hyste felaktiga förhoppningar om ofördel­aktiga medmänniskor och blev rädd vid fel tillfälle. Visst var det ofta roligt också då, men inte som den gyllene medelåldern när linjen och riktningen var klar, ansvaret och medvetenheten fanns och med dem generositeten, och så mer pengar att festa för... Det var då vännerna kom. De ersatte en del av de borttappade ungdomsvännerna, och vi trodde att vi skulle bli ålderdomsvänner. Det ligger nära den mest svårutrotliga av ungdomens missupp­fattningar, den att någonting som helst skulle visa sig varaktigt.

Vi hade roligt...
   Medan vi blev valda och bortvalda, insjuknade eller fick sparken, blev svikna eller förälskade, hela den tiden var det, sanna mina ord, arbete och fest! Kamrater försvann, de flyttade eller bytte parti eller familj, vad de nu hittade på, men kamrater kommer nya. Det är vännerna som blir kvar. Så är det, för ett tag.
   Vännerna planerade för nästa jul eller nästa semester, gratulerade varandra till nya jobb eller barnbarn, böcker eller medaljer. Visst pratade vi lite skit om varandra, men vi beundrade oss själva alldeles oerhört och drömde gemensamt om den under­bara pensionen, då när vi skulle flytta till Malung eller Malaga och odla aubergine och honung, dricka tequila med regnbåge, slå ogräs och nassar med lie, äntligen få tid att vara med varandra och skriva revolutionens och vår egen lysande historia.
   Vi kom på fest med Alsacevin och cigarrer, eller reste till varan­dras lantliga hus med dockor, solfjädrar eller dagsverken. Vi skrev ner våra middagsrecept, korrekturläste debattartiklar, bytte hem­bränt mot tavlor och anlade små trädgårdar, men den vackraste trädgården var varandra och det bästa receptet hette glädje.

Vi hade roligt...
och tack var det ringer vi numera ofta till varandra bara för att höra hur det är, för tillfället. Politiken är mest skit men det ingår - hur är det med hälsan och livhanken, det viktigaste vi har? Ja vi har också varandra, men inte ens för så länge som vi trodde. Nu tänker vi inte på pensionen, inte vi som hoppar till när telefonen ringer och dröjer med att svara. Det kan vara från kliniken, det kan vara färdigt nu. Eller, det kan ha hänt något ännu värre än vi väntade oss.
   Att säga "vi hade roligt" - är inte det, det sorgligaste som finns?
   Nej. Det sorgligaste vore att säga: vi hade inte roligt.





11 juni 2004


En präst berättade om sitt försök att skapa en äng - "en härlig sommaräng där fjärilar flyger över blommorna, en paradisäng". Han misslyckades. För oss som inte betar är det svårt att hålla äng. Förståndig präst som han var skaffade han sig en handbok, men inte bättrade sig ängen av att han läste högt för den. Däremot lärde han sig en hel del om paradiset. Till exempel att det består av en hänsynslös kamp på liv och död. Varje leende blomsteran­sikte har tagit platsen för ett annat. Nere i torvan upprättas aggressiva imperier medan känsliga arter svälts ut. Prästens slutsats var förutsägbar: vi ska lita på Gud men ge ett handtag då och då.
    I åtskilliga somrar har gud och jag kämpat med en äng för att bibehålla dess paradisiska uppsyn. Inte en enda gång har jag frågat efter meningen med det.

Meningen med livet kan däremot starkt betvivlas. "Stjärnorna kvittar det lika om någon är född eller död," skrev Erik Blomberg, tragiskt korrekt. Därför har vi människor kommit överens om att livet har ett värde i sig - att fler fjärilsarter är bättre än färre. Vi kan inte säkert veta detta. Det verkar bara vara den enda kloka ståndpunkten i ett universum av kaos kamp med kaos.
    Konsten gör inte det minsta till eller ifrån världens tillstånd. Ett poem kan inte ens hålla liv i en fjäril! Därför är det elitism eller romantik att försöka ge någon särskild mening åt skapandet. Ändå tänker jag ge mig på det.
    Om små flickor gråter åt pusstidningar eller åt Karin Boye spelar det ingen roll, för det väsentliga är deras känsla av att vara berörd och utvald. Individens autentiska känsla kan, liksom livet, ha ett värde i sig. Men som i viss mån elitist tror jag att mediet gör skillnad på lång sikt. Konsten uppövar fantasi, sensi­bilitet, inlevelse och nyanseringsförmåga. Skräpet befattar sig inte med sådant. Dess syfte är att peta i så många individer som möjligt. Visserligen hävdar litteraturvetarna, förmodligen med rätta, att barnen läser strategiskt och skapar sin egen berättelse ur det lästa. Men varför skulle inte barn likaväl som ängsblommor få ett handtag då och då?

Konstens eventuella mening befinner sig på steget ovanför överlevnadsnivån. Likt vissa av krypen på dendär sommarängen har vi överlevt, och genom konsten kan vi också lära oss att leva. Meningen med att leva är att livet ska fortgå, utan mål eller lyckligt slut. Det bästa som kan inträffa är bara Fortsättning följer... vilket bland annat innebär fler fjärilsarter, linblommor om morgonen, kungsljusens avglans i natten, och en glad men ogenerad hållning gentemot kaos.





29 maj 2004


Ljuset i Europa är reflekterat. Europa är dunklet under löven, blänket i floden, skuggorna i stenen. Kontinenten är befolkad, korsad av steg. Här skådar vi inte de stora vidderna, bara torget eller plogfårorna. Ljusreflexer mot släta eller skrovliga ytor, höjdskillnader i stenläggningen, vatten under broar, träd som bearbetats till timmer - allt under ekon av människoröster från en lång följd av år. Bara här kan vi se det gula ljuset av en gammal sol, och här är gatlyktornas reflexer i järnvägsspåren skuggor av oss själva, ger ljuset en röst.
    Efter en kort tur i Asien skrev jag: "Åter till Europa - där kunde vi se, där fanns kontrasterna. Europeiskt seende är baserat på skillnad, motsats. Allt som inte passar i tudelningen förefaller dunkelt, urskillningslöst. Vår kontinent syns bara i klarhet, det vi kallar attisk klarhet eller Upplysningen. Européer är synbara, ljudliga, märkbara. Inget ont i det om vi bara avstått från att dra ut vårt ljus i alla väderstreck och ljudligt förkunna det efteråt för att få godkänt på var vi varit. Men vad ska jag nu säga om någon frågar hur det var i Asien? - Dammigt. Smutsdamm eller pärlemor­damm. Som om det inte vore någon skillnad."

Som om det inte vore är europeisk grammatik och skepsis; negerat konjunktiv. På andra platser må det diffusa vara verkligt, men i Europa har vi ställt upp klarhet som enda villkor för saklig förståelse. Våra sinnen är separerade. Man ska använda de redskap man skaffat sig, och i Europa har vi till och med givit namn åt den som gjorde det.
    Prometheus. Den förste europén, superhjälten. Han stal ljuset för att låta oss se. I samma stund gav han oss skuggan, så vår synförmåga yxades i ljus/mörker. Idag har vi uträttat stordåd med mikroskop och strålkastare för att kika på detaljer. Sedan Prome­theus' tid försvarar vi vårt stulna ljus mot urmoderns mörker, gör konst av det. Van Gogh blev galen när himlen rasade in i hans ögon, folkmålarna sprutade frodiga kurbitsar på hörnskåpen, impressionisterna sprinklade nymornat solregn, ikonmålarna kretade med kol och inre glöd. Det lilla ljusets seger över det stora mörkret försvaras på arkaiskt vis av halvkonstarter som tjurfäktning och lindans. Ett ljus som inte är stulet eller livsfarligt kan vi inte föreställa oss.
    Prometehus blev straffad för stölden av ljuset och början till skuggan. Där föddes vår tjyvkultur och dess mästerverk.

Kontinenten rymmer många ljus: akvariegrönt i druidernas löv­tempel, rosenskimmer i trädkronorna över bondbyns faluröda hus, pärlgrå lyster i flodstädernas stenarkitektur. Men i och med att Prometheus högg fram gränsen är vi för evigt bländade. Vi riskerar att glömma nyanserna, vi kanske inte kan avläsa skuggorna.
    Men europeiska intellektuella måste kunna läsa! Visserligen är det ett svart hål mitt ibland oss efter dem som fortfarande går upp i rök efter sin korta karriär i 1930-talets Warszawa, men den intellektuella är en trolös som aldrig glömmer!
    Genom att använda de redskap hon har tar hon på sig ansvaret för att det aldrig blir tyst i skuggan.





16 maj 2004


Från smågatornas dunkel bakom Wien-Operan gick jag ut på Ringen, mottagen av det rosiga dis som föregår skymningen, och takens statyer bildade siluett mot den sjunkande solen. En sådan ljuseffekt är svår att uttrycka i ord. Den infaller mitt emellan "eftermiddagssolens snedslag" (citat ur HD:s Rinkebysvit) som infaller en stund tidigare på dagen, och den stund som hos Karlfeldt utspelas något senare: "Nu går solen bakom Sollerön". Det rosiga diset i Wien varade knappt en kvart, men krävde ändå egna ord. Det gör varje ljusskiftning. Bländad på Ringen tänkte jag bara att jag är glad över att inte vara målare. Då skulle fenomen­et ljus bryta fingrarna av mig.

Målarna säger att det inte går att måla ljus. Det stämmer säkert. Försöket att fånga ljus genom att erbjuda ett annat synintryck verkar dömt att misslyckas. Konsten måste alltid förändra den så kallade verkligheten för att göra den till sanning. I analogi, skulle en kompositör försöka fånga fenomenet "ljud" i musik, som är ljud uppsorterade enligt ett visst mönster? Nej - men genom att använda ljud lyckas de enstaka ögonblick erbjuda oss, ja faktiskt, ljus.
    På samma vis sorterar målarna upp ljuset till färg och form för att bli bild. Därmed förmedlar de en känsla eller ett minne, även ljud. Men de som sätter igång med att "måla ljus" blir sorgsna och galna.
    För att fortsätta analogin: Koreografer ger sig sällan på att fånga "rörelse". De använder rörelse uppsorterad i steg och positioner, för att i kombination med ljus och ljud fånga ett ögonblick. De koreografer som vill visa ren rörelse skapar tråkiga verk, eller misslyckas heltenkelt. Det gör de för att "ren rörelse" inte kan presteras av en dansare på en scen. Däremot är det möjligt för en skulptör att infånga den rena rörelsen i stilla döda material som sten eller metall.

Målare som vill göra ljus och koreografer som vill göra rörelse, de försöker förvandla sitt medium till ett mål. Det låter som något för de begränsade eller de livshotande sakliga. Ändå har hjälten van Gogh tillåtit sig att förgalnas redan av försöket, och han var sannerligen inte begränsad. Med den motsägelsen lämnar vi nu målarna, för den fråga jag vill ställa är: Hur är det med oss poeter?
    Vi är födda med tur, med segerhuva och silversked! Oss har givits en möjlighet att fånga och uttrycka allt: ljus och ljud, känsla och minne, rörelse, eller tid. Den möjligheten är helt beroende av det filter vi lagt mellan oss och världen. Vi använder tecken - vi utsöndrar språk.
    Talat språk är mer än ljud, och skriftspråkens visuella blink­ningar och vinkningar bildar ett fruktbart universum. Det finns en urmateria bestående av ljus, rörelse och ljud, men den är vi tvungna att lämna om vi ska få tillgång till symbolerna.
    Onekligen är det en mer ursprunglig konstform att måla ansiktet med fiendens blod. Vi skrivare får leva med detta att vi avlägsnat oss från födelse och död. Det vi undgår är att äta vår fiendes hjärta! Istället filtrerar, kanaliserar och extraherar vi, via de tecken som i alfabetiska kulturer styr de finkalibrerade hjärn­vindlingarna. Som civiliserade varelser kan vi inte suga råkraft ur vår konst. Men det var vi som namngav hela zodiaken.





30 april 2004


"Det behövs fler politiska poeter" - alternativt "mer poesi i politiken". Det har jag flera gånger hört efterlysas på debattsidor och i internetforum. Blir jag själv tillfrågad replikerar jag alltid med att visa på de likheter som finns. Här i krönikan gjorde jag det senast den 23 februari; sammanfattningsvis att det handlar om makten över orden, eller ord som ger makt.
   Vem skulle ha något emot fler politiska poeter, om de vore Majakovskij återfödd. Eller mer poesi i politiken, som när Neruda gav goda råd åt Allende. Det är resultaten som räknas! Ja, ytterligare en likhet branscherna emellan är att det inte räcker med goda avsikter. Om resultaten av såväl politik som poesi är mediokra, förefaller det onödigt att blanda.

Poesi inom politiken kallas kort för flum eller fluff. Är det bra flumf kan det kallas visioner utan potential för genomförande. Politiker ska förändra. Det är därför det fortfarande finns lite livmoder i socialdemokratin - för att den har makt att förändra. Och det är därför det är så hopplöst beklämmande med socialdemokratin - förbannade moder Svea, som har makt och ändå ingenting förändrar.
   Nyliberalerna producerar nya visioner om en ny marknad eller en ny demokrati. De gör det möjligen poetiskt, men en frisk människa får tandlossning av pur fasa. Socialister och kommunister har fastnat på problemet med genomförandet, så på vårt tråkiga vis pekar vi på möjliga utvecklingsvägar och lösningsförslag med budgettaken inkluderade. Poängen med det är att det hindrar oss från att kasta sten.

Politiserad poesi av det sämre slaget brukar kallas plakatpoesi eller proklamation. Utan att ha någonting som helst emot slagord menar jag att de inte passar på papper. De ska skrikas. Högt. "Ockupera Slottet, åttahundra rum!" gör sig bäst just utanför slottet, helst med Ung Vänsters fanborg i trappan. Eller "USA ut ur Viet-Nica-Irak", och så sätter man in det för tillfället aktuella geografiska namnet när man står och skriker utanför ambassaden. Eller "Känner ni stanken, från Enskilda banken", högljutt där utan­för banken på Blasieholmen. Men det var förstås på den tiden banken hette så. Idag kan jag inte ens namnet på den. Kapitalisterna ser till att impregnera oss med småsaker utprånglade i varumärken, men de anonymiserar makten.
   Det skulle man kunna skriva en dikt om. Det vore en satsning såväl politiskt som poetiskt, med medföljande risk att hamna på fel hissplan i abstraktionsnivåerna.

Komponera anslående slagord är ett anständigt hantverk. Ge luft åt dem kräver bara en halvdags kondition. Med detta önskar jag oss alla en underbar Första Maj! Inte så att någon behöver göra något särskilt den dagen. Bara komma ihåg att det finns somliga som vill ta bort den från helgdagarna. Och om det genomförs, då har man spottat på våra föräldrar. Därför firar vi, på vilket poetiskt politiskt sätt vi vill!
   Sedan, den andra maj, kan vi skriva god poesi eller ta fram hållbara samhällslösningar. Det är krävande uppgifter. Säkert tar de en hel dag i anspråk.





18 april 2004


När jag var 17 år skrev jag en sammanfattning av vad jag lärt av historien: "Folket överlevde bränder och digerdöden. Kungarna dog av ärtsoppa och byxknappar." Sakligt korrekt, men klander­värt som argumentation eftersom jag inte vägt in att kategorin "folket" rymde betydligt fler enheter än kategorin "kungar".
    Snabbt klargörande: med folket åsyftar jag det grekiska "demos", människoförsamling, inte det germanska "volk" som gäller blodsband. Men om jag idag talar om demos eller folket är det som imaginär storhet, för i varje situation finns bara miljoner individer. Att mänskligheten finns kan vi vara säkra på, men Folket? det som i min ungdoms 70-tal betydde De Goda? Nej, sedan dess har jag sett att det så kallade Folket under vissa betingelser sliter sig självt i stycken, eller under civiliserade former begår den självdestruktiva dumheten att rösta fram fascistiska parlament.
    Man kan välja att se Folket som den mest lättledda massa av fårskallar, om ett sådant val ingår i den världsbild ens uppfostran förmedlat. Om det inte ingår finns den halvintellektuella och relativistiska ståndpunkten "folk är folk", vilket innebär domdär som med medfödd seghet drar sig fram bäst de kan genom digerdödarna. Den ståndpunkten känner jag väl, eftersom jag stundtals intar den. Den rymmer en idé om att toppgränsen av vad Folket står ut med är summan av dysfunktionell jävulskap i sin vardag. När toppgränsen uppnås är Folket i stånd till vad som helst, som till exempel att stycka sina grannar som i Rwanda.
    Jämfört med sådana villkor är för stora barngrupper på dagis eller uppsägning p.g.a arbetsbrist rena lyxproblemen. Det tycks Folket ha förstått, eftersom de mycket riktigt inte gör något särskilt utan faktiskt drar sig fram bäst de kan ändå.

Felet med folk-är-folk-inställningen är inte precis det att den är fel, utan att den placerar mig som betraktare ovanför Folket. Det gjorde faktiskt inte 70-talets heroisering, även om den i övrigt var fånig. På den tiden ville varenda människa höra till Folket - till De Goda som tar över nedlagda fabriker och startar servicehem med teater. Men i identitetsförhandlingarnas 00-tal är det inte en jävel som vill vara folk längre. Då kan man ju få sparken. Eller bära sig åt som i Rwanda.

Lyxen ligger redan i att kunna välja ståndpunkt. Så det vill åtminstone till att välja rätt. Vi kan välja att tro att mänsklig­heten skulle göra sig till demos, och inte till mobb, massa eller volk, genom att låta humanismen segra 51 gånger av 100. Vi kan välja att tro det därför att inte så mycket talar för det utom överlevnaden.
    Jag är sorgligt medveten om att överlevnad kan vara en fråga om att äta sin nästa. Men låt oss komma ihåg att det alltid, definitivt och olidligt slutgiltigt, är och förblir en fråga om att inte äta sina barn.





4 april 2004


När jag läste Selma Lagerlöfs brev till Sophie Elkan blev jag förvånad över att de var så tråkiga. Bortsett från den första förälskelsen består de, år ut och år in, av alldagliga funderingar om vilket duktyg mor och jag ska köpa till förmaket eller vojande över föret som i år inte är riktigt så fint som förrförra julen. Det är förkylningar och grötrecept i nobelpristagarklass.
   Sedan förstod jag att Selma som brevskriverska riktar sig till en av de få nära förtrogna som faktiskt hyser ett visst välvilligt intresse för familjen Lagerlöfs borddukar. En vän som redan är så inblandad att trivialiteternas flugskit i varje fall inte stör. Den opersonliga textilkännaren hyser eventuellt ett fackintresse av drälldukens slitstarkhet i förhållande till rosengången, men denhär adressaten är en person som uteslutande är intresserad av Selma själv - om snuvan månne gått över i hosta framåt påsk?

Flugskit. Det översta skvalpet i hjärnskålen. Jag har själv haft ett fåtal vänner som jag ringt bara för att höra om rattlåset fungerar, eller som hört av sig och undrat om jag läst ut senaste Pratchett än. Det slog mig när jag läste Lagerlöf att det som breven tar upp är sådant vi idag skulle dra i telefon. Mårbacka skaffade telefon tidigt, men använde den förstås inte till flugskit. Och i Jane Austens romaner, för tvåhundra år sedan när bara veckolånga brevtransporter stod till buds, satte sig överklasskvinnorna regelbundet ned efter frukost för att berätta om rhododendron klarat frosten eller ej.
   En utdöd brevkonst - om det ens var konst, det var väl mest vad vi idag kallar snack. I sin skriftliga form väljer jag att tidfästa dess död till mitten av 70-talet. Det var då jag och min väninna fortfarande underhöll - ja, faktiskt underhöll varandra med långa epistlar som ideligen avbröts av vår vardagliga omgivning: "gud vad det tutar, nej det var bara idioten på macken" eller "du ska få se min nya utsökta skjorta med liksom indiska broderier" eller "och nu in i duschen, leve kräftskivor!" Allt sammantaget kan det läsas som en strof Åkesson-poesi, men det var naturligtvis inte vår avsikt. Vi hade bara ett djupt behov av att meddela oss och väldigt mycket ytlig bråte som vi nog inte ens reflekterade på att sålla bort.

Det finns bekanta som bara pratar om hur de har satt om sina lån eller hur mycket läsk det går åt i en barnfamilj. De irriterar mig så jag knappast ger några svar. Med vänner är det en annan sak. Jag vill ju att de ska ha det bra, ända ner på borddukens nivå. Även om vardag är principiellt avskyvärt är det ganska behagligt att veta att det finns några få personer som faktiskt bryr sig en smula om mina smulor.
   Här kommer eposten in som en överraskande kultur-räddare! Tack vare ett snabbmedium anpassat till en tid utan sysslolöshet i frukostrummet kan vi återigen få reda på sanna oväsentligheter som: "tågen gick förstås inte men jag hittade en extrabuss via Farsta" eller "be för mig, ska upp i fullmäktige om en kvart!" Eposten ska inte, som kritikerna menar, ersätta samtal med anonym elektronik. Den ska ersätta de lagerlöfska och austenska breven i all deras uppdaterade banalitet och, i bästa fall, omsorg om detaljer.





19 mars 2004


Fantasy-författaren Terry Pratchett har en beskrivning av det sanna antikvariatet där böckerna parar sig med varandra och besökaren villas bort av hyllor som leder rakt upp i osynligheten, kammare byggda av bokryggar eller dörrar mot ingenvart. Jag är säker på att beskrivningen influerats av Shakespeare & co, som ser ut precis så men som ingalunda är fantasi utan befintlig bokhandel, nattlogi och andarnas hus på södra Seine-kajen. Stämningen är magisk, men så fort du grips av den och förväntar dig att Alice i Underlandet eller Anne Frank ska dyka upp som spöklik ängel mellan hyllorna hittar du en halväten ostbaguette eller soppburk i fönstersmygen. Det bevisar bara att sagorna är verkliga, för i nästa rum ligger faktiskt Alice på mage på kuddarna med en sliten pocket mellan hårgardinerna. Hon har glömt lunchen.
    I Pratchetts värld finns jättelika böcker i magi som måste kedjas fast och kylas ned i blykar med ammoniak för att inte riva hål i verklighetens väv. Att böcker vore viktiga! - det önskar jag varje gång jag ser en Tranströmer i rea-korgen mellan fjolårets almanackor och tevekockar. Men i tsar-Ryssland var litteratörerna samhällsfiender, en riskabel status som de i Sovjetunionen fick behålla. Då vore det bättre om böckerna kedjades fast. Hos oss glöms de bara.

Av allt det fantastiska med böcker är en fantastisk sak att något vi kan kalla magi förser dig med den nödvändiga boken i det rätta ögonblicket. Det kan vara en förströdd kommentar från en obeläst bekant, ett fotoblixtliknande minne av vad kulturspalten rekom­menderade för tre år sedan eller en udda fotnot i forskningen. På något vis hoppar den Behövliga Boken ut ur bibliotekshyllan, just till dig, och du ser i baksidestexten att här finns det du nu behöver för att fortsätta tänka eller rentav leva.
    För längesen frågade en väninna som valde bokklubb: "Ska vi läsa om arbetarklass eller överklass?" Den s.k. överklassboken var Anaïs Nins dagbok som sedan följt mig i tjugo år. Rätt nyligen var det en kamrat som triumferande upplyste om en bok som skulle innehålla goda orsaker för arbetarklassen att vara emot immigration. Vad jag fann när jag läste den var strategier mot högerextremism och rasism. Det är inte du som finner den rätta boken - den finner dig.

Fenomenet L-space är ännu en uppfinning av fenomenet Pratchett. L-space står för det kontinuum där alla Libraries flyter samman i universella textvariationer. Det är inte bara så enkelt som att den gamla litteraturen påverkar den nya, utan L-space innebär att de texter som ännu inte är skrivna påverkar de texter som skrivs idag. Sedan kommer Pratchett in på sådant som rymdens kurvatur, som inte intresserar mig. Men böcker gör det, från sin trivialitet som rekvisita i heminredningen, till sin magiska innebörd och ytterbörd.
    Min idé om skapande går ut på att alla texter potentiellt finns i universum. Det vi gör är att hämta hem dem. Idéinnehållet har mer än ofta skrivits förr, men den text som tillslut framträder som färdig är en unik juvel som slipats ur det oändligt möjliga. Därför kan den mycket väl ha påverkats av oskrivna texter, de som cirkulerar någonstans därute i språkets universum.





7 mars 2004


Under vintern har jag för första gången följt Robinson-serien, som snabbt kvalificerade till kategorin "saker som intresserar mig". Jag gick gladeligt på den framklippta illusionen av att vi får lära känna en skara människor som av urvalet formas till karaktärer. På så vis är teve mycket lättare än livet, där vi aldrig riktigt lär känna någon. Sannolikt är det en delförklaring till seriens popularitet.
    I den debatt som rasade när programmet var nytt, och som ännu märks i svaga efterdyningar, har det låtit som om tävlingen är integritetskränkande och att programmet enbart skildrar uteslutning och mobbning.
    Tävlingsformen lockar fram deltagarnas egoism, och att ifrågasätta det tycker jag gäller alla tävlingar. Jag håller med om att filmningen ständigt trampar på integritetens gräns, men det är väl just den risken som de tävlande tagit? Sannolikt uppstår det ögonblick av både uselhet och intimitet på dendär ön, men de har ägt rum utanför kameran eller är bortklippta. Integriteten hotas men kränks inte, och deltagarna spelar med integriteten som insats. Det är djärvt, det är egotrippat, det skapar fascinerande underhållning.
    Fullständigt obegripligt är för mig pratet om de förfärliga pakterna. Det som syns i teve är tramset om några kompisars överenskommelser och löftesbrott. Jag förstår att man blir ledsen om man sitter och är hungrig på en nästan öde ö, men om det ska föreställa pakter, då är de ofantligt naivt och inkompetent skötta.
    En tidigare politiker som hoppade av intrigspelet i politiken och gick över till kennelklubben konstaterade i sina memoarer att här kände han sig hemma igen. Samma gruppintressen, samma konstanta tryck och mottryck, samma heta linjer inför varje valsituation. "Schäfer eller collie? Uteslutet att de strävhåriga får ta makten igen, och pudlarna har otillåtna försänkningar i domarkåren!" Föreningsaktiviteten i Sverige borde fortfarande vara tillräckligt hög för att människor ska känna igen sig i förhandlingarna kring varje ute- eller inneslutning. Men det kanske är just det som stör, när det syns i teve att det inte handlar om några hemska strävhåriga utan om människor som med eller utan orsak känner sig svikna.
    Förresten, har folk aldrig haft ett jobb, eller snarare flera? På ett jobb kan det under årens lopp skapas en underbar anda av familjaritet där var och en med sina udda drag fyller sin plats och hör dit. Men på de flesta arbetsplatser med normal genomströmning uppstår ideligen Robinson-liknande situationer. Med eller mot chefen, i eller utanför facket. Osäkerheten om vad du bör göra eller säga för att vara kvar imorgon. Bedömningen av vilka som håller med dig för stunden eller för evigt, för att du är söt eller för att du har makt. Platsen, dendär viktiga lilla ytan vid skrivbordet, i omklädningsrummet eller taleutrymmet, den som du tar för givet är din och som du kan bli av med när som helst. All denna sociala otrygghet är normal eftersom vi alltid befinner oss i någon sorts maktrelation. Men i trängda lägen kan det övergå i uteslutning och mobbning med tragedier som följd.
    Det var det vi inte behövde se i Robinson. Det kan vara en annan delförklaring till seriens popularitet.





23 februari 2004


Under fyra dagar var jag instängd i Folkets hus i Stockholm på Vänsterpartiets 35e kongress. I några få nyhetsklipp går det inte att visa ens skuggan av vad som utgör en kongress. Drygt 220 så kallade vanliga människors arbete och önskningar maler fram de beslut och stämningar som i kombination utgör politikens nervsystem. Det är det som låter oss som är i stormens öga utnämna det till en vänster- eller högerkongress, en förvirrad kongress, en terapeutisk kongress, en fantasifull kongress, eller något annat. Det jag just genomlevt var en i högsta grad kvalificerad kongress.

Har politiken någon mening? kan den uträtta något? hör jag ofta frågas. Det räcker med en snabbtitt på vad politiken redan har haft för mening och kunnat uträtta för att med ja besvara frågan. Det är inte politiken som är ond eller god, utan dess resultat. Det verktyg som givit oss allmän rösträtt och usla pensioner kan inte avfärdas.
    På samma vis hör jag ofta frågor om vad poesin har för mening eller vad den kan uträtta. Dess mening upprätthålls av oss som lever den, men på frågan om vad den uträttar hoppas jag att svaret är öronbedövande tystnad. Poesin är inte resultatinriktad, ska inte uträtta något. Men visst finns det likheter mellan politiken och poesin:

       Utryckning, tryckning
       uppsträckning, väckning
       Vingpennor, eldtungor
       drömmen om regnbågsrevolutionen

skrev jag någon gång. Både politiker och poeter är människor som inte givit upp hoppet om språket och som fortfarande försöker nå medmänniskorna med ord. Ord som rör och rör om, som petar och pekar, ord som handtag i hjärtat eller lagboken. Poeter och politiker använder pennan som en smidig värja och datorskärmen som ett teleskop.
    En annan likhet mellan de båda världarna är tävlingsmomentet och uteslutandet. En kongress är varken bättre eller värre än en slamfinal. Det är bara några som kan vinna. För att vinna är det lämpligt att vara bra - men inte nödvändigt. Du kan vara den som fått flest att tro att du är bra. Du kan vara den minst dåliga. Du kan vara den som flest kan enas om. Prestation och sympati måste i rätt tidpunkt sammanfalla för många olika personer. Kongressen bygger mer på beräkning och slammet mer på godtycke, men efter omröstningarna är det någon som är ledsen och gråter. Svårt att finna sig i, ändå vet jag inte hur det skulle kunna vara på något annat sätt.
    De beskrivningar jag hört från slam-sm påminner väldigt mycket om kongresserna. En skara människor besatta av frågan om vilka ord som är de viktigaste skapar sitt eget universum och fyller det med drama. Här finns djupt och varmt kamratskap, uppblossande fientlighet, vildvuxna allianser. Här deltar vi i balansakter på hög nivå och exploderar i barnsligt fnitter eller utmattning intill dårskap.
    Det finns olika orsaker till att ge sig in i poesi eller politik. Men upplevelsen av att älska med en hel cirkus har de gemensamt.





8 februari 2004


Snövit, vad betyder hon för dig?
    Jag hörde frågan ställd till en besökare på den numera världsberömda installationen på Historiska muséet, den som fick så föga genomtänkt kritik från en medlem av diplomatiska kåren. Ni som inte haft möjlighet att se verket vet säkerligen ändå att det består av en blodfärgad pöl där det flyter en plastbåt med en mördares porträtt, men har ni också hört det ingår en text: fraser ur Snövit blandas med rader om terroristkvinnans bakgrund i svart-vitt-rött. Enligt min mening formar dessa två - ting och text - verkets helhet, och hade diplomaten hunnit lära sig läsa innan emotionerna tog överhanden skulle han ha sett tragedi istället för propaganda.
    Jag hörde inte besökarens svar. Jag vet inte om han raskt fann sig och svarade att Snövit är en arketyp, ett förkrympt kvinnoöde bland så många, och att kvinnan som drivs till mord på oskyldiga också är ett offer. Förmodligen inte, för vem har den sinnesnärvaron?

Men en diplomat, en regerings sändebud, har skyldighet att läsa innantill och behålla sin sinnesnärvaro. Jag accepterar inte att en person i den positionen tillåts att först vandalisera en utställning, sedan recensera den utan att ha kvalifikationer till det, sedan försvara hela tilltaget och skriva hem att det står i svenska tidningar att det är okej att döda judar. Hans uppfattning om konst och politik är givetvis inte straffbar, men det är egenmäktigt förfarande att slita i andras elsladdar och det är allmänt omoraliskt att ljuga, och påståendet om svenska tidningar är lögn (om det nu inte är nazistiska nätpublikationer som åsyftas).
    Tack vare dendär karlens odiplomatiska och inkompetenta agerande, som är politiskt högvilt och borde bemötas på den nivån, har Historiska muséet antagligen skaffat sig ett välbehövligt publikrekord. Det är ironiskt, men bra - bra att folk vill se efter själva. Vad det är som folk ser har vi kunnat ta del av på insändarsidorna.
    "Detdär är väl inte konst!" är en reaktion. Jo, det är det faktiskt om den som iordningställt det säger så. Man måste inte gilla all konst man ser. "Det var ju bara lite rödfärgat vatten" är en annan reaktion. Det är korrekt, lika korrekt som att en van Gogh består av ett linnestycke med olja och pigment på. Men jag har hittills inte sett någon som kommenterat texten som del av verket, och jag gissar att det var därför som frågan "Snövit, vad betyder hon för dig?" ställdes - för att knyta ihop helheten.

"Hur fridfullt det är när hon äntligen / ligger där under glas, så tyst och så söt / att alla de mentalt dvärgväxta kan andas ut" skrev jag i dikten Sagan. Vänd på det - om Snövit äntligen kommer ut ur dendär glaskistan så kommer blod att flyta, sanna mina ord.
    Men var det inte hemskt att denhär tjugonioåriga palestinskan tog ut sin hämnd på oskyldiga? Jo. Det är ju det jag säger. Världen är hemsk. Vita små prinsessor hör hemma i sagorna. Levande människor gör hemska saker, det är det som är så sorgligt. Installationen på Historiska muséet ville få oss att för ett ögonblick stanna upp och tänka på det levande, det sorgliga.





24 januari 2004


"Män och kvinnor, kvinnor och män... det kan aldrig fungera", sa Erica Jong. Kloka som vi är vet vi förstås att vi inte har något annat val, men sanna mina ord hade inte mänskan rätt - egentligen kan det inte fungera.
   "När jag var liten..." sa Johan Nordgren.
   "När jag var en äcklig liten flicka..." sa Kristina Lugn.
   När jag var... en liten person i Råsunda år 1962, då visste jag inte var pojktoaletten låg. I vår skola rådde närmast apartheidska förhållanden. Klassrummet och matan och cykelstället var allas och där var det fullt med pojkar. Flicktoaletten var flickornas, och var den andra toan låg hade jag inte en aning om. Inte för att jag behövde veta vart de små pojkarna gick för att pinka. Min ignorans är kanske inget att göra någon affär av. Men det fanns flickor som visste, därför att de hade tagit reda på det. Det fanns flickor som ansåg att vetskapen om vart pojkar gick var betydelsefull, lika viktig som att alltid titta åt höger på övergångsstället. Men jag var en person som inte visste var pojkarna kissade därför att jag aldrig kom på idén att ta reda på det. Säger det mest om mig eller om Råsunda -62?

Pojkar gjorde alltid konstiga saker, ur min synvinkel. De hade mossiga tröjor. De slängde bollar omkring sig. De petade i sår.
   Att de slog flickor uppfattade jag som mindre egendomligt. Vi flickor skulle också ha slagits om det legat inom rimligheternas gräns. Men flickor slåss inte - det var så självfallet att det är svårt att i efterhand förklara varför.
   Kategorin pojke fylldes av: en varelse i mossig tröja som begagnade bollar, bara satt still för att peta i sår och var tillräckligt obildad för att slå folk. Eftersom pojkars kommunikationsförmåga dessutom var på nivån akvariefisk gick flickorna loss totalt på hästar och hundar istället, djur som visserligen ofta petade i sår men aldrig slängde bollar omkring sig. För min del var det hästar som gällde eftersom jag blev biten av en elak boxer. Förresten var den inte elak utan bara uppskojad av "några dumma pojkar", sa de vuxna som en sorts försvar. Varken hundar eller pojkar vann på det. Jag såg dem som ganska lika. De var smutsiga och förde oväsen och höll på hela tiden.

Det sa Fröken: pojkarna höll på. Det var inte lämpligt. Så som vi snälla flickor år -62 fick höra hur gravt olämpligt det var, allt det som pojkar företog sig, skulle man kunna tro att det var vi som skulle styra världen. Men det var inte menat så. Det var en slags överseende-övning som vi skulle komma att leva upp till många många gånger under många långa år. Om det däremot någon gång hände att flickor eller fröknar levde ut, då var det ett Fall. Skolsköterskan larmades, varning för rabies! På den tiden föreföll det riktigt, rimligt. Normalitetens upprätthållande.
   Samma kvarter, samma skola, olika toaletter, motsatt uppfostran. Jag förnekar inte att hetero-spänningen mellan motsatta poler är intressant och fruktbar. Men fungerar, såsom mellan människor, det gör det faktiskt inte.





10 januari 2004


En eftermiddag i dr. Freuds väntrum


Europas mest berömda adress före krigen: Berggasse 19. Det var dr. Freuds mottagning. Där erbjöd han hela tiden före och mellan krigen en hamn för svaga nerver. Ett par rum i våningen är bevarade och erbjuder fortfarande något av en hamn, även om atmosfären splittras av babblande psykologistuderande.
    Till en jugendgrön uppgång kom de, överklasskvinnorna. Hit kom hysterikan, neurotikern, den sexuellt utnyttjade eller frustrerade, och hon som inte vet varför hon lider. Hon den förstummade eller stympade kanske inte hittade vägen, men flera dagdriverskor som begick brottet att tro att livet kan vara något mer.
    Någonstans ska ju även en doktor börja. Freud började med frågan: Vad drömde du? Men eftersom nattdrömmar är ganska begränsade var hans upptäckter om vårt Vita Constrictor långsökta, ibland felaktiga. Ur de nattliga drömmarna hos en fin dam i Wien drog han slutsatser om hela livet - det är som att beskriva djungeln utgående från apans svans. Idag står det oss fritt att betrakta Freud som en gnom med tumörer på alla öppningar, fumlande med ficklampsbatteriet inför det mänskliga medvetandets kaos. Men han upptäckte iallafall något!
    "Lika stor som Marx, fast på ett annat område", sa en vän till mig för länge sedan. Jag tillade: "Som Jesus då. Fast på ett annat område förstås." Min vän medgav motvilligt att Jesus kanske kunde höra dit, och jag medgav nyfiket att jag borde läsa Freud. Så otroligt bra tyckte jag inte att han var. Men det var faktiskt inte många som kunde säga det som Freud sa när han sa det. Freud, Marx och Jesus gav bränsle åt oss allihop!
    På Freuds tid var sex en synd, i synnerhet om man råkade tillhöra hälften av mänskligheten. Det var dumt. Det var så dumt så det kanske till och med har gått ur tiden, iallafall om man tillhör den andra hälften av mänskligheten. Men nu väljer jag att betrakta denna feodal-patriarkaliska dumhet som en variation på en ännu mäktigare dogm, en uråldrig förbening som aldrig kommer att vittra, nämligen den dogm som säger att den största tänkbara synden är - något mer.
    Vad det mentala förtrycket säger är: "Det finns ingenting mer. Tänk det inte ens. Gör du det ska du minsann få se på normal!" Men här i dr. Freuds väntrum i en jugendgrön uppgång i central-Europa styrks jag i vissheten om att normaliteten är ytterst relativ. Vi ska inte uppnå den utan ta oss igenom den. För att klara det behöver vi visserligen ett erbjudande av något slag. Det kan vara i form av en trappa, ett ficklampsbatteri eller en bra fråga att öppna med.





22 december 2003


Beskriv de nyförälskade i storstadsnatten - som Lady & Lufsen, förstås. Ta frågan ur familjens frågesport: "Vad stod det på matadorens bröst?" Svaret var förstås... ja du vet själv, "Daisy".
Och när vi åkte hem från jobbet fredag eftermiddag skrek vi: "Mot Sherwoodskogen!!" Så låter det i generationen vars jular inleds av Disney klockan 15 den 24 december, teveprogrammet som är som julen själv - tjatigt, inskränkt, bullrigt och alldeles... alldeles underbart.
    Städmani och varuhusstress är andra delar i samma tradition. Det ena är nödvändigt, det andra självvalt. I vilken mån och varför går förmodligen att ringa in i en sociologisk studie. Fler exempel är gnistrande glaskulor som väl gör varenda människa glad, och ugnskokt grisrumpa som inte gör det.

En jul rasade det bomber över Hanoi. En del av oss glömmer det aldrig. En annan jul snöade det i Betlehem. Det såg komiskt ut i teve men var det inte, sett ur klimatperspektiv. Julhändelser fastnar i minnet, och denna julens storhet och laddning gjorde den svår att förklara för barnen i Rinkeby. Ljus och presenter tyckte de förstås om, och att ta in ett träd i lägenheten begrep de intuitivt som den fruktbarhetsrit det förmodligen är. Men i vilken helhet skulle de sätta in alla dessa detaljer?
    Vi ändrade "oss" i Stilla Natt till "er är en frälsare född". Då kunde nämligen de muslimska och buddhistiska barnen sjunga med. Var det någonstans man lärde sig komparativ religion var det då. Om barnen kände sig säkra på att inte själva häda, unnade de gärna oss svenskar glädjen att Jesus var född. De hade inget emot honom, och fenomenet Jul blev lättare att förklara: Det är Jesus' födelsedag.
    Barnens reaktion var, att då gick det väl bra. Klart han ska få sina födelsedagspresenter!

Det finns praktiska vinster med att fira jul. Vi får vila några dagar strax efter vintersolståndet, och det är lite renare hemma om vi nu har ett hem och har orkat städa det. Det finns också seriösa skäl till att inte fira jul, till exempel att vi är insnärjda i en orättvis världsordning. Men det är vi varje dag, dessvärre. När dessa skäl vägs mot varandra blir bara det enklaste kvar. Vem skulle neka ett barn dess födelsedagspresenter! Också i vår sekulariserade omgivning, eller i synnerhet i den, är varje del i traditionen en liten födelsedagspresent.

Julen är heterofamiljens högtid, det såg de tre i Betlehem till. De som ingen familj har känner sin ensamhet ännu svårare. Andra firar genom att klå upp eller sätta eld på sina närmaste. Men den magiska triangeln i Betlehem hade ingen aning om vad de satte igång - utom modern, möjligen. Ett barn blev fött... och han ska få sina födelsedagspresenter.
    Ljus och glaskulor och hela träd kan vem som helst ta emot. Men också den kallaste ångesten är en tribut åt babyn i stallet och förtvivlans vådeld kan bara Modern förstå.
    Hur vi firar jul är privat. Men allt vad vi tar oss för dessa egendomliga nätter av stjärnstunget mörker, kommer att vävas in i den Jul som blivit större än vi själva.    





8 december 2003


Konstnärligt skapande är frigörande i sig, var ett citat jag fick med mig från Forum i Paris. Det låter övertygande, men vad menar jag? Enligt biografierna finns svårt ångestridna konstnärer som inte orkar ta in den så kallade vanliga verkligheten och knappast tröstas av sitt skapande, och även skitstövlar som utnyttjar sin talang till att ta sig rätten att förtrycka medmänniskorna. De har inte frigjorts av konsten. Trots det gissar jag att det finns någonting - en större öppenhet kanske, eller själva fantasin, Pegasus' vingslag - ett gemensamt drag hos konstnärer som i bästa fall kan tolkas som en större frihet.
    Men när jag noterade dendär meningen om skapande och frigörelse var det inte konstnärer jag tänkte på, utan på dem som inte är det. När människor utan vana eller specialkunskaper skriver ihop ett skådespel om sin egen by och framför det på tre scener med sångkör och specialbelysning, då är det frigörande. Var det en bra pjäs? Det mest intressanta är inte om Shakespeare pånyttfötts i Mörthyttan, utan upplevelsen och utförandet. Om det blir storpolitik av det eller bara ett roligt minne är heller inte det viktiga, utan växten hos de människor som deltog. Detsamma gäller för garagerocken, förortsbibliotekens tonårsdiktsamlingar eller gamlingarna på servicehuset som dekorationsmålar återvinningsglas. Processen betyder mer än produkten, skulle vi säga i byråkratsvängen. Ändå är det produkten som kröner processen med ära.

Under åren som lärare lärde jag mig mycket om skapandets frigörande kraft och att börja om från början, från golvet, gång på gång. Om det går bra i klassen lär sig barnen mer genom skapande. Om det går illa måste någon få gruppen att komma igen. En av de bästa övningarna var Torn. Den gick ut på att jag först satte uttråkade och småtaskiga ungar på att samla material - vad som helst, utan att veta till vad - tills klassrummet såg ut som en jordbävningsdrabbad diversehandel. Då flyttades bänkarna undan så att barnen i smågrupper kunde bygga torn från golvet och uppåt. Så högt och vackert ni kan, löd instruktionen. Lapp på dörren till städarna att de slapp vårt rum den veckan. Vanliga skoluppgifter klarades av på morgonen i provisoriska arbetsplatser, sedan byggde de torn. I och med att tornen blev höga och vackra blev också barnen bara snällare och gladare och faktiskt vackrare också, alldeles av sig själva. Sedan bjöd vi in folk att titta på våra torn och barnen fick berätta om dem och sedan - sedan skulle alltihop rivas och städas, vilket var lite sorgligt och hemskt. Ibland hände det att ett barn frågade efter meningen med att satsa så mycket på ett torn som ändå ska rivas. Ibland hände det att ett annat barn svarade: - Men vi har iallafall gjort det!

Därför tror jag fortfarande på att konstnärligt skapande är frigörande i sig. Även om vi konstnärer är fångade "i vantro, förtvivlan och andra svåra laster" som Harriet Löwenhielm skrev, en lungsjuk skaldinna som i likhet med mig hade för sig att det är en slags plikt vara glad.





24 november 2003


På Europeiskt Socialt Forum i Paris har 45000 deltagare från 1500 frivilligorganisationer samlats och blandats på 55 paneldiskussioner, 250 seminarier plus verkstäder och kulturjippon. Fyra kommuner utanför Paris sponsrar tillställningen och håller med möteslokaler, så resorna med metro tar ungefär en timme om man som jag har möjligheten att bo centralt vid Sorbonne.

Min plan var att följa det antirasistiska temat, men den första morgonen går jag fel fast rätt. I en idrottshall i höghusförorten Bobigny är rubriken kulturellt självstyre. Det betyder ungefär: om ingen bryr sig om vad vi gör, så gör vi det ändå! Frankrike, Grekland och Italien finns på podiet, liksom den svenska feministiska teatergruppen Lacrimosa och en militant hip-hopare. Vad som diskuteras är bland annat...
    De franska alternativa utövarna trodde länge att kulturen kvävs av institutionerna. Men efter den sociala nedrustningen har de sett att den offentliga sektorn i själva verket stödde kulturen - ta bara en sådan sak som bibliotek. Det är kommersialismen och likriktningen som hotar den.
    Lacrimosa talar om att iståndsätta flickor till att ta makten i sina egna liv. De unga skådespelerskorna accepterar inte pjäser eller roller där kvinnan är en del av mannens omgivning och bestäms av hans betraktan, därför har de sin egen scen och producerar sina egna uppsättningar.
    Från Grekland framhålls konkret politiskt att arbetstidsförkortning är nödvändig. En heltidsarbetare med småbarn och långa resor kan inte vara kulturutövare också, hon har inte vare sig tid eller krafter över.

Det framhålls att kultur inte är samma sak som fritidsnöjen! Den har alltid varit en betydelsefull del i medborgarrätts- och antikrigsrörelserna, den upprätthåller vår värdighet och vår respekt för andra, och kulturell identitet är en rättighet precis som god hälsa. Men tillgången till kultur kvävs när teve envisas med sina flåshurtiga tävlingar, och i skolorna studeras möjligen "Konstnären" - inte de förhållanden som stöder eller hindrar skapandet.
    Om konstens roll i Europeiskt Socialt Forum säger deltagarna stolt: Förut var vi "kulturinslag", vi kom in sist för att de andra skulle titta på oss. Nu har vi vårt eget seminarium och talar av egen kraft!
    Det är i och för sig sant, men frågan om konstens förhållande till samhället är lika komplex för det. Vi kan inte verka isolerade från det samhälle vi vill förändra, men det är inte i första hand propaganda eller proklamation vi ägnar oss åt, för konstnärligt skapande är frigörande i sig. Men om ingen ser oss eller hör oss? Vilken glädje eller nytta finns i ett konstverk utan publik?
    Sådana tvivel väcks inte under diskussionen. Där värmdes vi av styrkan i en gemensam rörelse. Efter Forum åker var och en hem till sitt land för att fortsätta kampen mot förlag, ljudstudior, producenter, patriarkat och enfald. Det är då tvivlen och ensamheten riskerar att hinna ikapp oss så att stoltheten över det vi gör kan hårdna i trots. "Om ingen bryr sig om vad vi gör, gör vi det ändå!" kan sägas på flera sätt. Huvudsaken är, att alla de sätten är sanna.





13 november 2003


Vi bor i en europeisk stad - ett enkelt geografiskt faktum som av någon orsak har bitit sig fast. Staden jag nu bor i heter Sundbyberg, Sveriges till ytan minsta kommun. Därmed är det en milt talat obetydlig punkt inom Europas kommunikationsnät. Men en punkt, det är det.
    Sundbyberg betyder inte mycket mer än att det är en bra plats att bo på, lämplig i kommunikationshänseende och lagom obetydlig för att glida in mellan raderna. Endast ett fåtal försök har gjorts att brodera in Sundbyberg i litteraturen:

- "polemiserar, kluckande, mot dem som trodde / gränsen mellan himmelen och jorden gick vid Sundbyberg" (R. Thoursie)
- "se Sundbyberg och sedan dö...." (Olrog)
- "jag är från Sundbyberg, jag fattar ingenting" (teveshowen Lorry)

Det ser ut som om det bara ginge utför med de europeiska småstäderna. Det tror jag inte att det gör. Var vi än står är det en punkt, därför kan varje steg heta steg ett. Vem som helst av oss kan ta steg ett när som helst. Det finns något mycket glädjande i detta. Vi behöver steg ett efter allt som hänt, efter allt vi gjort, efter... ja bara en sådan sak som barbecue in Rostock.
    Du är från Sundbyberg, du fattar ingenting? Du vet inte vad Barbecue in Rostock betydde, här i Europa strax före sekelskiftet? Då talar jag gärna om det - fast vi inte gärna talar om det.
    Barbecue in Rostock är en cd som bland annat innehåller texten "Shoot the niggers, the pakis too! Hang the reds and we'll gas the jews!" Motbjudande! Ja, inte sant. Men fortfarande kan man undra vad Rostock har med saken att göra, för att inte tala om barbecue, grillfest? Kanske är det så att bara de insatta begriper det, skivans publik. Alla de vet att Barbecue in Rostock syftar på brandbomberna mot flyktingbostäderna -92. Att visa vad man ville, sätta dem på plats, både myndigheterna och flyktingarna. Att visa vad man gick för med rök och knall. En viktig symbolhandling var det, brandbomberna mot flyktingbostäderna i Rostock. Så viktig att den efteråt går att använda för kommunikation bland likar.

På samma sätt har vi i efterskott givit Jalta eller spegelsalen i Versailles ominös laddning. På samma vis säger vi beklagande "9 april -40" till våra närmaste grannar, eller räknar vi upp: Ungern-56, Prag-68, Berlin-89, som exempel på dåligt, dåligt, bra.
    Vissa platser och årtal får symbolvärde. Trodde du att vi har en gemensam europeisk överenskommelse om vad som är dåligt och bra? Ja, du är upprörd över nynazismen. Men du har ändå inte pluggat in Rostock-92? Fast de själva håller så väl reda på det.

Får jag fråga, hur länge tänker du minnas Lasermannen? Vet du vilket år det var?
    Javisst, under 1990-talet. Men året, månaden? Och när tänker du glömma rättegången i Klippan?
    Du kanske bara har en tideräkning? Vårt europeiska kulturarvs tideräkning. Då avstår du frivilligt från en del av kulturarvet och avsnör dig från de européer som har egna märkesår. Men visst, du kanske tänker att de bara är en liten grupp bråkstakar - typ München-23.