Andreas Björsten Efter Sala SM – Reflektioner om Poetry Slam Omtumlad efter fyra intensiva dagar kommer jag hem från Sala med nya reflektioner och funderingar kring Poetry Slam. Så här skulle en av de grundläggande frågorna jag bär med mig efter SM kunna formuleras: Vem tävlar man egentligen mot i Poetry Slam? De medtävlande, sig själv eller slumpen?     Första gången jag tävlade i SM, det var i Rinkeby 2001, kom jag på trettonde plats. Nästa gång jag var kvalificerad, i Malmö 2003, kom jag på 38:e plats. Nu, i mitt senaste deltagande, Sala 2006, kom jag på 47:e plats av 72 poeter.     Man kan notera en stadig försämring av resultaten, samtidigt som jag själv förstås tycker att jag utvecklats som poet både vad gäller texter och framförande sedan Rinkeby 2001. Vad beror då resultatförsämringen på? Har de andra poeterna utvecklats mer än jag själv, även om de flesta har tillkommit som nya sedan jag började? Fan tro’t. Men det kan finnas ett element av nybörjartur här, vilken i såna fall även jag fick del av 2001. Har slam utvecklats åt ett annat håll än det där jag själv framförallt finner min poetiska riktning? Ja, det är möjligt. Jag kör ju knappast någon linje av vare sig ståuppinfluerad eller hiphop-påverkad poesi.     Finns det möjligtvis något inom slam som motverkar mognad och erfarenhet hos de tävlande? Jag vill inte gärna tro det. I såna fall skulle jag inte i skrivande stund vara beredd att försöka kvalificera mig till Helsingborg 2007.     Jag vill bidra med min typ av poesi, precis som andra bidrar med sin, och jag orkar inte spekulera i om slaget är förlorat redan på förhand om man står för en viss typ av poesi, låt oss kalla den… allvarlig och existentiell. Jag försöker åtminstone finslipa mitt eget uttryck utan att snegla så mycket på hur andra gör.     En annan fråga är om slumpen har ett så stort spelrum under tävlingarna att man i princip kan hamna var som helst från år till år? Jag vet andra deltagande som börjat uppfatta det så. Själv ser jag det som att slumpen har ett stort inflytande under SM, lite mindre så under året sett som helhet, då det ju är en slags prestation att ändå ta sig till SM genom en serie av uttagningstävlingar. Visst finns det alltid några deltagare som är närmast självlysande av ungdomlig begåvning och energi, man kan känna att de med största sannolikhet kommer att ta sig till final. Men bland de andra… där härjar slumpen periodvis vilt.     I årets SM förekom ingen seedning utan man blev lottad i någon av fyra olika bouts eller kvalomgångar, med arton poeter i varje, en från varje deltagande lag. De två första dagarna tävlade man bara mot dessa, och inte mot någon av de andra 54 poeterna. Den bout jag var lottad att tävla i visade sig i efterhand ha bidragit med hälften av samtliga finalister i den individuella finalen, det vill säga sex av tolv. Eftersom man gick vidare genom rankning och inte – som det först var sagt – på poäng måste detta rimligtvis varit den svåraste kvalomgången att gå vidare ifrån. Konkurrensen var mördande, ett surrande getingbo för att tala med Johan Hagberg. Här hittar jag minsann någonting att skylla mitt ganska svaga sifferresultat på! Det är en ära att bli utslagen av sådana som Irène Karlbom, Johan Nordgren och Oskar Hanska – vilka samtliga gick vidare till semifinal från samma kvalomgång som jag deltog i, men ändå inte tog sig vidare till slutfinalen.     Vilka finalisterna från min bout är går ju lätt att kolla upp på hemsidan www.kulturkrock.com.     Sedan kan ju inte alla i juryn älska en, men jag kände ändå att jag fick respekt av framförallt andra deltagande poeter för min poesi och min egenart under SM. Jag kände mig inte utanför, som allvarligt och existentiellt syftande poet, vilket jag ibland har gjort, utan som en i slamfamiljen, väl mottagen i Sala dessutom.     Men kanske borde man för sin mentala hälsas skull ändå se det som att man tävlar mot sig själv snarare än mot någon annan. I sådana fall var mitt bästa framträdande under SM det jag gjorde på öppen scen den tredje dagen, i samband med releasen av Svensk slam.     Över huvud taget fanns det mycket energi, kärlek och otyglad uttryckskraft just under de öppna scenerna som förekom varje kväll, i princip alltid som ett improviserat inslag i programmet. Här fanns den frenesi och det vilt okalkylerade utspel som ibland kommer bort under tävlingarna då allt känns lite mer regisserat och spelandes på säkra kort.     Och slutligen; det går inte att tävla mot sig själv i poesi, därför gör jag det. Och med ljusa känslor gentemot både glädjesekreteraren, stabschefen och samtliga övriga deltagare under SM lämnar jag Sala, trots mitt poängmässigt sopiga resultat. See you next year!