Läs även Carl Forsbergs svar på Malte Perssons artikel. Det finns på www.tidskrift.nu Klicka här. Andreas Björsten Radikal, folklig, muntlig Malte Persson talar (Expressen 14/2/05) utifrån sitt insider-perspektiv om en mindre krets av etablerade poeter som alla känner varandra och som också tycks skriva för varandra. Mot detta inkrökta, uppburna gäng ställer han så "folklighetens föregivna företrädare" inom bland annat Poetry Slam-rörelsen.     Trots att Malte kritiserar sina kompisar inom den "ledande" samtidspoesin för ett alltför ymnigt användande av diverse listade stilgrepp, är det ändå klart var hans sympatier ligger: hos det nya! För det är ju åtminstone nytt!     Men den teoretiskt avancerade svenska samtidspoesi han talar om har ju sin grund i amerikansk språkpoesi från slutet av 1970-talet och framåt. Ett motstånd mot att låta poesin likna "vanligt tal", en vilja att skriva fragmentariskt och undvika all diskurs – grunden till nästan alla de i dag välanvända stildrag Malte Persson pratar om finns (med sina teoretiska motiveringar) inom den amerikanska språkpoesi som i första hand tidskriften OEI introducerat i Sverige. Från en ursprunglig position i marginalen har språkpoesin i dag flyttat fram sina positioner till att vara en dominerande influens på akademiska författarutbildningar och mer avancerade skrivarskolor, med ett stort inflytande också på bokutgivning och kulturella grindvakter över huvud taget.     Poetry Slam grundades vid mitten av 80-talet i Chicago som en protest mot den dåtida amerikanska poesins akademisering och slutenhet – kanske rentav som en reaktion mot den redan etablerade språkpoesin - samtidigt som den anknyter till urgammal muntlig poesi och folkliga karnevaler. Till Sverige kom den på allvar 1995 när Erkki Lappalainen började hålla i Rinkeby Poetry Slam.     Vad är egentligen nytt och vad är gammalt? Spelar det någon roll? Borde det inte handla om poesi som berör eller inte berör? Utvecklingen inom litteraturen är inte linjär utan vissa strömningar återkommer med decenniers mellanrum, om än i delvis ny gestalt.     Inom Poetry Slam och estradpoesi i bredare mening är kommunikation med publiken en självklarhet, liksom också en vilja till publikens självaktivering. Att få publiken att reagera – i förlängningen resa sig upp och föredra sina egna dikter. En slags Do It Yourself-ideologi.     Här står de (samtida) slam-poeterna för en annan hållning än de (lika samtida) akademiska språkpoeterna som närmast verkar misslynta och skrämda av tanken på en eventuell publik, även om motståndet mot kommunikation som exempelvis Lars Mikael Raattamaa gett uttryck för, inte delas av alla.     I den starka viljan till kommunikation ser jag däremot ett tydligt släktskap mellan Poetry Slam och 70-talets svenska stencilpoesi, den sistnämnda av eftervärlden gärna behängd med negativa epitet som "stalinistisk plakatpoesi" och liknande. Det litterära 70-talets apolitiska motståndare har varit framgångsrika i sin strävan att svartmåla denna brokiga epok, som i själva verket utmärktes av vitalitet och mångfald.     Stencilrörelsen rymde allt från traktorrealism till Bruno K. Öijers visionära dikter. Stilarterna hos de poeter och författare som var verksamma inom den tidens stencilrörelse skilde sig åt; det som var gemensamt var själva intentionen till kommunikation och största möjliga folkliga deltagande i kulturlivet.     1970-talet var det senaste decenniet av ståndscirkulation inom svensk litteratur, och som sådant värt att återupprättas som inspirationskälla.     Poetry Slam är vår tids motsvarighet till stencilrörelsen, en väg in i poesin för dem som saknar nedärvt kulturellt kapital och förbindelser. Det handlar om en rörelse som etablissemanget fram tills alldeles nyligen inte ens låtsades om att den existerade. Så nog har ändå Malte Persson lite rätt när han placerar Poetry Slam på den folkliga sidan. En folklig radikalitet, vill jag i sådana fall tillägga.     När SM i Poetry Slam år 2001 hölls i Rinkeby – 18 minuters resväg från T-Centralen - skildrades evenemanget inte med en rad i någon av de fyra stora stockholmstidningarna. Likväl hände det, Daniel Boyacioglu trädde fram som en ny kraftfull röst inom den svenska poesin under detta SM. Sådana saker händer gång på gång, Bob Hansson och Johannes Anyuru har på liknande sätt fått sina genombrott i samband med scenframträdanden. Media var inte med och regisserade, ingen akademi sade ja eller nej till deras framgång. Malte Persson skriver utifrån ett insider-perspektiv, men den nyskapande poesin kommer utifrån och underifrån.